Värmeböljor, översvämningar och ökenspridning – extrema väderhändelser blir allt vanligare i takt med att koldioxidhalten i luften ökar. För att klara tvågradersmålet måste till lika extrema åtgärder. IPCC lobbar för geoengineering, men forskarna är inte odelat positiva.
Enligt FN:s klimatpanel IPCC kommer den globala medeltemperaturen att öka med 4-6°C till år 2100. I bästa fall stannar ökningen redan vid 2°C, men då får man nog vara orimligt positivt lagd med tanke på de få klimatpolitiska framsteg som hittills gjorts. Det finns dock metoder som har potential att ”rädda” klimatet genom att fördröja eller rent av eliminera den globala uppvärmningen. Dessa metoder går under samlingsnamnet geoengineering och kan beskrivas som en avsiktlig och storskalig manipulation av klimatet för att motverka klimatförändringar orsakade av människan.
Förvaring under jord
Trots att de drygt hundratal metoderna går under samma samlingsbegrepp är det mycket som skiljer dem åt. Sannolikheten för att de skulle fungera till exempel. En metod som fått stor medial uppmärksamhet är SAI – sulphate aerosol injection, går ut på att tillföra svaveldioxid i stratosfären för att hejda den globala uppvärmningen. Andra förslag är bland annat att skicka upp 55 000 speglar i rymden för att reflektera solljuset eller gödsla havet med järn för att stimulera tillväxten av växtplankton som förbrukar koldioxid. I realiteten är det dock ytterst få som ser metoderna som faktiska alternativ vid till exempel klimatförhandlingar.
– Extrema metoder gör sig väl i media, men få forskare ser dem som ett seriöst alternativ, säger Henrik Karlsson, vd för miljöföretaget Biorecro som arbetar med en av metoderna för att ta bort koldioxid från atmosfären.
Metoden går ut på att fånga in koldioxid som skapats vid förbränning av biomassa, komprimera den och lagra den minst 1000 meter under marken. Denna form av geoengineering kallas BECCS, bio-energy with carbon capture and storage, och är enligt FN:s klimatpanel IPCC ett måste i 101 av 116 tänkbara scenarion för att klara tvågradersmålet. I USA finns världens första storskaliga anläggning som lagrar en miljon ton koldioxid per år, vilket kan jämföras med Sveriges inrikesflyg som släpper ut drygt 600 000 ton koldioxid per år.
– Trots kapaciteten så är behovet mycket större. Allt som allt måste drygt 600 miljarder ton koldioxid tas bort från atmosfären fram till 2100 för att klara tvågradersmålet. Tar man bort BECCS blir det väldigt mycket dyrare och svårare, säger Henrik Karlsson.
Global forskning i Linköping
Men inte alla är lika positiva som Henrik Karlsson. BECCS-metoden har bland annat fått kritik för att vara teknikoptimistisk och alltför omfattande för att fungera i realiteten.
– Många forskare är skeptiska till BECCS eftersom det kräver enorma arealer som kommer att konkurrera med annan markanvändning. Metoden kräver dessutom enormt mycket vatten och tid eftersom det kommer att dröja flera decennier innan det nya biobränslet växer upp, säger Anders Hansson, lektor i teknisk och social förändring vid Linköpings universitet.
Tillsammans med forskare från bland annat Storbritannien, Japan och Nya Zeeland ingår han i ett forskningsinitiativ vid Linköpings universitet vars syfte är att undersöka hur olika delar av samhället förhåller sig till geoengineering. Studien, som inleddes 2013, ska vara klar 2017 och har finansierats med nära tolv miljoner kronor av Vetenskapsrådet och Formas.
– Programmet handlar om meningsskapande och förståelse av geoengineering i olika sammanhang, till exempel hur geoengineering beskrivs i internationell massmedia och hur lekmän förstår och skapar mening kring geoengineering.
Nästa år är programmet inne på sitt fjärde och sista år och forskarna kan redan nu se en tydlig trend.
– Det skrivs fler samhällsvetenskapliga publikationer än naturvetenskapliga och tekniska. Det speglar det faktum att geoengineering inte finns på riktigt och att det knappt finns några fältexperiment. Geoengineering är i första hand något som det pratas om, säger han.
Oklart om ansvar
Anders Hansson menar att även om det rent teoretiskt går att rädda klimatet med hjälp av storskalig geoengineering så tillkommer problem ur reglerings- och demokratiperspektiv.
– Att få hela jorden att enas om hur klimatet ska regleras och hur enorma miljörisker ska fördelas kan vara en större utmaning än att hantera de förhandlingar som pågår nu om att minska utsläpp. Människan saknar både kunskapen och förmågan att organisera fullskalig kontroll över klimatet.
Däremot tror han att vissa enskilda metoder kan komma att spela en viss roll, men bara som komplement till utsläppsminskningar. Det behövs dock omfattande forskning för att ta reda på vilka och hur.
Henrik Karlsson har dock en annan syn på området och utmaningen.
– Det är vanskligt att klumpa ihop vitt skilda teknologier under benämningen geoengineering och försöka uttala sig generellt om möjligheter och svårigheter. Resultatet blir lätt missvisande. Till exempel så finns det redan idag mer än 500 miljoner ton koldioxid från biomassa som släpps ut i fabriker runtom i världen varje år. Det vore synd om möjligheten till att lagra undan denna koldioxid med BECCS-tekniken gick förlorad. Vi har inte råd att försumma de få chanser vi har till att kunna möta tvågradersmålet och rädda klimatet.
Text: Izabella Rosengren, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
BECCS är en teknik som innebär att koldioxidutsläpp från bioenergikäller, till exempel etanolfabriker, pappersbruk och bioeldade kraftverk, fångas in och lagras under jorden. På så sätt skapas ett minusutsläpp, vilket innebär att koldioxidhalten i atmosfären på sikt kommer att minska. Royal Society i London har uppskattat att tekniken kan minska halten koldioxid med 50-150 ppm, det vill säga till pre-industriella nivåer.
Tekniken består av tre delmoment: avskiljning, transport och lagring. Det finns en mängd olika avskiljningstekniker, varav en går ut på att tvätta rökgaser med ammoniak för att ”komma åt” koldioxiden. Därefter försätter kompressorer koldioxiden i ett tillstånd mellan gas och vätska som sedan transporteras i rörledningar, med båt eller lastbil till lagringsplatsen. Den vanligaste lagringsplatsen finns i den sedimentära berggrunden på minst 800 meters djup och där det finns en takbergart som hindrar koldioxiden att läcka upp till ytan.
Forskare förutspår att 99 procent av koldioxiden som lagras i marken med mycket stor sannolikhet kommer att stanna kvar i mer än 1000 år. Troligtvis kommer den att stanna kvar betydligt längre än så eftersom lagringen ser liknande ut som för naturgas och olja.
