Fri abort är i dag en självklarhet i Sverige. Men vägen dit var lång. I projektet Abort, politik och medicin i Sverige 1938–1965 visar Lena Lennerhed hur kvinnosyn och politiska visioner påverkade utvecklingen.
Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, går i sin forskning igenom den legala abortens historia i Sverige. Fram till 1938 var ingreppet straffbart, och dåtida beräkningar uppskattar de illegala aborterna till mellan 10 000 och 24 000 per år. Den nya lagen gav rätt till abort av tre skäl: fara för kvinnans liv/hälsa, graviditeten var ett resultat av våldtäkt/incest och risk för allvarlig ärftlig sjukdom.
– Under de följande åren utfördes några hundra legala aborter per år, medan de illegala troligen var minst lika många som tidigare, säger Lena Lennerhed. De vanligaste skälen var som alltid sociala.
Från kropp till psyke
1946 vidgades lagen och abort blev tillåten om kvinnans krafter och hälsa riskerades, också om det var på sikt. Antalet ansökningar som den ansvariga myndigheten medicinalstyrelsen beviljade ökade snabbt från några hundra till flera tusen per år. Lena Lennerhed har gått igenom många hundra abortansökningar och slår fast att fokus efter lagändringen förändrades från kropp till psyke.
– Lagen var ganska luddig, säger hon. Många gynekologer menade att psykiatrikerna var alltför liberala och släpphänta i sina bedömningar, medan psykiatrikerna själva ansåg att de sakligt tog sig an varje ärende.
Aborträtten var en brännande samhällsfråga men varken liberaler, socialdemokrater, feministiska läkare eller RFSU krävde rätt till fri abort på 1950-talet. I stället hoppades de att ekonomiska och sociala reformer skulle bidra till att ingen graviditet i det framväxande Folkhemmet skulle vara oönskad.
Moderskap som samhällsnorm
Att de legala aborterna halverades under decenniet (från 6000 till 3000 per år) är dock inte ett tecken på att utopin uppnåtts, utan på en restriktivare lagtolkning, menar Lena Lennerhed och ser två huvudorsaker till detta. För det första, abort av sociala skäl sågs som ett tecken på välfärdsstatens misslyckande. För det andra förutsatte den rådande normen fortfarande att kvinnor förverkligade sig genom moderskap. De som ansökte om abort betraktades som avvikare.
– De som nu ansökte om abort var ofta gifta med inga eller få barn, de var friska och hade det bra ställt materiellt, säger Lena Lennerhed. Men de var inte glada och nöjda, utan trötta och deprimerade.
Så kom 1960-talet och allt ställdes på ända. Abortdebatten började handlade om politik. Varför skulle en kapabel och förnuftig individ – också om hon var kvinna – inte ha rätt att själv bestämma över sitt liv och sin kropp?
För första gången trädde enskilda kvinnor fram i debatten och berättade om egna erfarenheter. Kraven på fri abort blev allt starkare och i slutet av 1960-talet beviljades i praktiken alla abortansökningar.
Växande abortmotstånd i Europa
Lena Lennerhed har under projektets gång utökat sin undersökning till 1974, då lagen om fri abort antogs av riksdagen.
– Lagen fungerar fortfarande utmärkt, säger hon. Men ute i Europa växer abortmotståndet. Nya rörelser mot abort är ofta nationalistiskt färgade. Sådana krafter bör vi hålla ett öga på även i Sverige.
Boken som Lena Lennerhed genom projektet samlar material till, kommer ges ut under nästa år.
Text: Maria Leijonhielm
Artikeln är ursprungligen publicerad på Riksbankens jubileumsfonds webbplats.
