De prekoloniala indianbosättningarna i Amazonas var inte som tidigare antagits begränsade till närheten av floder och sjöar. I Santarém-regionen i de brasilianska delarna av Amazonas är tvärtom de flesta av regionens arkeologiska platser belägna i ett bergsområde och resultatet av en expansion av bebyggelse under de sista århundradena före européernas ankomst, visar forskning där arkeologer från Göteborgs universitet samarbetat med brasilianska kollegor.
− Våra resultat vänder upp och ner på den traditionella bilden av det prekoloniala Amazonas. Den gängse bilden är att det handlat om små samhällen vid floderna medan det i själva verket skett en tydlig utveckling och tillväxt till inlandet, säger arkeologen Per Stenborg som lett den svenska delen av projektet.
Samarbetet mellan Sverige och Brasilien har pågått i tio år och förutom arkeologer deltar markvetare. Arbetet har påskyndats av att området nu exploateras, bland annat av vägbyggen och jordbruk.
Sammanlagt har lämningar efter fler än 110 indianboplatser påträffats, majoriteten av dem på den så kallade Belterra-platån som ligger söder om staden Santarém. Ett antal av lämningarna har undersökts mer detaljerat av arkeologerna på plats.
Expansion mot inlandet
− Vi kunde se att det fanns såväl större naturliga, som mindre konstruerade sänkor vilka använts som vattenförråd. De konstruerade sänkorna, eller dammarna, har varit omslutna av vallar bestående av en blandning av kompakt lerjord och hushållsavfall, som keramik. Det som också är spännande är att vi daterat mycket material, bland annat keramik och kol från härdar.
Sedan tidigare är det känt att människor under flera tusen år bott längs med floderna. Det som Per Stenborg och hans kollegor kommit fram till är att det händer någonting runt 1 300 e.Kr.
− De äldsta bosättningarna i inlandet vi daterat är från den tiden. Någon form av expansion ägde rum till inlandet, kopplat till att bosättarna utvecklade tekniker för vattenhushållning och jordbruk.
Perioden 1 300−1 500 verkar alltså ha inneburit stora förändringar för de förhistoriska samhällena i Amazonas, med en betydande befolkningstillväxt som gick hand i hand med nya typer av vattenhantering och jordbruk.
Bosättningarna hängde ihop
I inlandsområdena långt in i regnskogen är tillgången till vatten dålig under torrperioderna varför vattenmagasinering varit nödvändig för permanent boende i området. Jorden är också generellt näringsfattig, men där människor har bott har det uppstått näringsrik jord − kallad ”Terra Preta”, eller ”Amazonian Dark Earth” − insprängd i den annars magra marken. Enligt arkeologerna är det ännu ett tecken på att det fanns ett stort samhälle i området.
− Det rör sig om en storskalighet som forskarna tidigare inte känt till. Bosättningarna hängde ihop i någon form av organisation, vilket bland annat syns på att den keramik vi hittat i princip är identisk vare sig den kommer från boplatser utmed floderna eller i inlandet, säger Per Stenborg.
Genom att knyta samman bosättningar i olika naturmiljöer fick indianerna inte bara tillgång till olika typer av naturresurser, utan kunde därför också bruka jorden under en större del av året. Under regnperiodens sex månader översvämmas flodområdenas slätter varför jordbruk där bedrivs under torrperioden, när vattnet sjunker undan. I inlandet är det istället just under regnperioden som man kunnat bedriva jordbruk; bevattnat genom regnvatten. De arkeologiska undersökningarna i Amazonas är en del av projektet Cultivated Wilderness: Socio-economic development and environmental change in pre-Columbian Amazonia som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond. Projektet bygger på ett tvåriktat utbyte: Det finns ett stort arkeologiskt material från området Santarém på Världskulturmuseet i Göteborg, och som en del i det bilaterala samarbetet har brasilbrazil prehistoric settlementianska forskare studerat museets material på plats i Göteborg.
Mer information: Per Stenborg, telefon: 031–786 5173, e-post: per.stenborg@gu.se
