En kille som förgriper sig på en jämnårig tjej på en fest eller i ett publikhav. Det är den stereotypa bilden av ungdomar som begår sexuella övergrepp. I Själva verket är förövaren mycket mer ogripbar, menar Cecilia Kjellgren som forskar om ungdomar som begår sexuella övergrepp.
– Sexuella övergrepp får mycket synlighet i medierna. Men det är få som antar ett fördjupat perspektiv, det blir lätt väldigt ytligt och handlar mer om att underhålla den stereotypa bilden, säger Cecilia Kjellgren.
I 35 år har hon arbetat med ungdomar som varit utsatta för sexuella övergrepp. Sedan drygt 20 år tillbaka har hon fokuserat på ungdomar som begår sexuella övergrepp.
Ibland kan folk fråga, hur kan du vilja intressera dig för förövaren? Svaret är att jag känner en slags tröstlöshet över att barn fortsätter att utsättas och tänker att det här kan vara ett sätt att förebygga.
En sak som framgått under åren är det att det finns så många olika former av övergrepp att det är svårt att greppa helheten.
Unga som gör övergrepp på små barn
– Det finns ett spann med olika situationer där människor i olika åldrar blir offer för olika typer av oönskade sexuella handlingar. Ungdomar som är sexuella med små barn är till exempel en jättestor och problematisk grupp eftersom det bland de ungdomarna finns några där sannolikheten är stor att de fortsätter.
I sin avhandling gjorde Cecilia Kjellgren en studie där hon tittade på alla anmälningar som kommit in till socialtjänsten under ett år där en ung person hade begått ett sexuellt övergrepp. Hon kom fram till att hälften hade begått övergrepp mot personer upp till elva år. Hälften hade begått övergrepp mot någon som var tolv år eller äldre.
– Vi vet att det bara är tio procent som berättar för professionella och att vi bara har ett utsnitt av kunskap på det här området. Det finns ett stort mörkertal, särskilt vad gäller barnoffer. Utsätter du en fyraåring är det väldigt stor risk att det aldrig blir berättat. Så vi måste ha en medvetenhet om att unga kan utsätta både den som är liten och den som är jämnårig eller äldre.
Känt sig övergivna
När unga personer begår sexuella övergrepp utreder man ofta huruvida de varit utsatta för övergrepp eller våld själva. Här har man kommit fram till att runt 30 procent av de pojkar som begår sexuella övergrepp själva har varit utsatta.
I en ny studie där hon intervjuat unga vuxna som begått sexuella övergrepp som tonåringar har Cecilia Kjellgren kommit fram till att en betydande faktor är försummelse. Hon håller just nu på att beskriva resultaten i en artikel.
– Det som är otroligt påfallande är att de känt sig övergivna. En väldigt stor grupp i materialet talar om att man har haft frånvarande föräldrar, föräldrar som varit missbrukare eller psykiskt sjuka, att man levt med en ensamstående förälder som inte varit närvarande i deras värld. Och att den andra föräldern eller socialtjänsten kände till problemen men inte gjorde något.
Både den som förgriper sig på barn och jämnåriga kan ha sexuella motiv. Man kanske har svårt att få utlopp för sin sexualitet och använder sig av ett barn eller någon som är påverkad eftersom man inte lyckats få sex via samtycke. Sen finns det dem som vill ta kontrollen över någon annan. Visa sig stark, fullkomlig, att man äger någon. Här kan händer det också att förövare agerar i grupp.
– Gruppfenomenet existerar inte alls i förhållande till barn, det ses som avvikande för de flesta unga. Men däremot kan man tillsammans förgripa sig på en jämnårig och då tar vissa stöd i andra för att våga göra något de inte hade vågat på egen hand. Vissa har kanske inte en sexuell dragning till att tvinga någon till sex, det är bara en del av ett antisocialt beteende som ger en kittlande känsla av att äga och vara kung.
En femtedel är tjejer
Något som sällan speglas i den offentliga debatten är att en femtedel av alla ungdomar som har tvingat någon till sex är tjejer. Här är mörkertalet ännu större än där förövaren är kille.
– Väldigt många tänker allmänt att detta inte är en handling som kommer från en tonårsflicka. Även folk som jobbar med det här. Eftersom vi inte har en öppenhet inför att förövaren kan vara en tjej kan vi inte ställa rätt frågor och då blir det jättesvårt för barn och ungdomar som varit utsatta att berätta.
Cecilia Kjellgren menar att det både inom vuxenvärlden och bland ungdomar finns föråldrade och otidsenliga attityder i hur man ser på kön och att detta får allvarliga konsekvenser. I våras blev hon kontaktad av lokalradio efter en händelse på en gymnasieskola. På skolan fanns olika klubbar och föreningar som eleverna kunde kandidera till. Som en del i uttagningen skulle man se vem som hade störst bröst, tjejerna fick frågor kring vem de helst skulle vilja suga av.
– När den här typen av resonemang får fäste blir de också ett stöd för mekanismen som skapar ursäkter som kan leda till att man verkligen begår övergrepp. Det normaliseras och får mark på något sätt. Då måste vuxna finnas till hands och utmana, säga att det inte är såhär vi tänker nu. Det hör inte hemma i ett modernt land där kvinnor och män har samma rättigheter.
Hon håller även på med en studie där gymnasieungdomar har fått bemöta olika påståenden baserade på våldtäktsmyter. Till exempel att det bara kvinnor som klär sig utmanande som blir våldtagna, att män från trevliga medelklasshem nästan aldrig våldtar, att anklagelser om våldtäkt ofta används som ett sätt att ge tillbaka mot män.
– Resultatet visar att de som tvingat någon till sex i signifikant högre grad håller med om påståendena. Samma resultat har visat sig i en rad internationella studier. Det finns tongångar där en flicka som blivit våldtagen på en fest får skylla sig själv eftersom hon inte följde med kompisarna hem, även vuxna kan ibland få en anklagande röst av ”jamen som du är klädd” eller ”det borde du ha tänkt på”. Det sänder också ut ett alibi till den som våldtar, man sänker allvaret i det, det blir nästan delat ansvar.
Fokusera på rätt saker
Ibland kan myndigheter anta ett ursäktande förhållningssätt gentemot unga förövare. Man tar i beaktande att det kan handla om ungdomar med olika svårigheter, diagnoser, erfarenheter av utsatthet. Man poängterar att han inte kan spelreglerna, att vi måste förstå honom, att vi måste leva oss in i hans situation.
I sin senaste studie där Cecilia Kjellgren har intervjuat unga vuxna som begått övergrepp i tonåren vittnar förövarna om just detta.
[quote style=”1″]”Dom pratade mest om hur det var hemma och en massa sådana grejer/…/ och nästan aldrig om den händelsen, faktiskt… jag hade gärna velat gå och prata med någon om mina problem.”[/quote]
Hon understryker vikten av att inte fastna i ungdomars egen utsatthet och bara bli inkännande eftersom det handlar om personer som behöver hjälp med ett beteende som är oroande och som får konsekvenser, både för dem själva och för offren.
– När man blir väldigt ursäktande eller förminskar allvaret av en sådan här handling så är det bekymmersamt. De här ungdomarna behöver professionell hjälp att hantera sin sexualitet så att den kan ta sig andra uttryck. Blir man vuxen och fortsätter att närma sig barn så åker man dit så det smäller om det. Så man hjälper ingen genom att ha överseende.
[quote style=”1″]”… grejen med detta att få hjälp, om man säger så, men man pratade ju aldrig om det heller, dom tog aldrig upp det. Utan det var mer att hitta på roliga saker, titta på tv och käka världens godaste mat. Jag har aldrig käkat så bra mat!”[/quote]
Om hälften av alla unga som blivit utsatta för sexuella övergrepp blev det av en jämnårig person så borde det föranleda en enorm insats från myndigheter. Här understryker Cecilia Kjellgren att det inte är kriminalvårdens sak att hantera. Ansvaret faller på skola, socialtjänst och barnpsykiatri. Och för att kunna förebygga problemen krävs kunskap.
– Om man ska kunna ta det här samtalet måste man vara tränad, man måste kunna hantera frågor kring sexualitet. Annars leder det lätt till att man kopplar beteendet till andra bekymmer som kan finnas hos en ung människa, han verkar ha koncentrationssvårigheter, här tror vi att pappan behöver spendera lite mer tid med sin son. Men om man inte fokuserar på rätt saker är det stor risk att problemen fortsätter.
Text: Cecilia Köljing på uppdrag av Forskning.se
