Förbud mot tiggeri gör mer skada än nytta

Fattigdom, diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden och låg utbildningsnivå – romerna i Rumänien har inte haft det lätt sedan Ceausescus fall år 1989. När den världsomfattande ekonomiska krisen var ett faktum 2008 förvärrades läget ytterligare och de romer som tidigare hade tiggt i Sydeuropa tvingades att söka sig till länder som inte hade drabbats lika hårt av krisen, nämligen Skandinavien.

Men i takt med att tiggarna, även kallade EU-migranter, blev allt fler började den svenska solidariteten att vackla och ganska snart inleddes en debatt huruvida ett tiggeriförbud skulle införas.

I Danmark har det varit förbjudet att tigga sedan 1800-talet och i Norge förbjöds tiggeri i vissa kommuner år 2015. Sverige däremot avfärdade länge ett förbud, men i vintras öppnade regeringen för att se över nuvarande lagstiftning och eventuellt förbjuda tiggare med hänvisningen att det är en omänsklig situation.

De tuffaste drar till Danmark

Redan år 2015 kom dock en stor norsk studie om rumänska tiggare i Skandinavien fram till att ett sådant förbud skulle få omedelbara och i vissa fall katastrofala konsekvenser. I studien ”When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals” intervjuades 1200 tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn och enligt majoriteten av de intervjuade innebar deras inkomst från tiggeriet skillnaden mellan mat och inte mat, vård eller inte vård och skola eller inte skola för familjen hemma i Rumänien.

– Pengarna går i huvudsak till dagliga utgifter för familjerna där hemma. En del har betydande sjukvårdsutgifter eller sjukvårdsskulder. Många säger att pengarna går till barnens skolgång och vi har också sett att det bland migranterna är en större andel barn som går i skola, jämfört med de som stannar hemma. Har de pengar över investerar de flesta dem i sitt hus, säger Guri Tyldum, forskare i sociologi vid den norska forskningsstiftelsen Fafo och en av forskarna bakom rapporten.

Enligt forskarna är det alltför optimistiskt att tro att migrationen kan stävjas genom att ett förbud mot tiggeri. De nämner Köpenhamn som ett exempel. Eftersom tiggeri är förbjudet i Danmark har migranterna fått förlita sig på inkomstkällor som är mindre synliga, till exempel snatteri och ficktjuveri. Forskarna drar därför slutsatsen att förbudet endast har påverkat vilken sorts migranter som kommer dit, inte antalet. Tuffa åtgärder innebär att endast tuffa migranter vågar sig på resan och enligt dem är det en rimlig hypotes att förbudet i Köpenhamn till och med har lett till en ökning av antalet brott inom denna grupp.

– De rumänska migranterna i Danmark möter en betydligt brutalare vardag. De får springa snabbare och tåla mer för att tjäna pengar där och därför är det de tuffaste som reser dit. Stockholm däremot upplevs som tryggt och som en plats dit man kan skicka mormor.

Tjänar minst i Sverige

Förutom att kritisera eventuella förbud slår forskarna även hål på några andra myter som omgärdar tiggarna från Rumänien. Till exempel är det väldigt sällan som det handlar om organiserad kriminalitet. Det är förvisso sant att tiggarna är organiserade, men bara inom det sociala nätverket.

Tiggarna i Stockholm drog enligt studien in minst pengar per dag, runt 130 kronor. I Oslo var siffran 190 svenska kronor och i Köpenhamn 240 kronor.

– Under den tiden vi gjorde undersökningen så var det många som nyss hade kommit till Stockholm och marknaden var nog mer mättad än på andra ställen, säger Guri Tyldum.

Många svenskar är för ett förbud mot tiggeri

Trots att den norska studien publicerades 2015 visar relativt färska siffror från Aftonbladet/Inizio att 57 procent av svenskarna är för ett förbud mot tiggeri. År 2014 låg siffran på 36 procent. Någon som följt svenskarnas förändrade attityder mot tiggande utlänningar mellan 2014 och 2016 är Erik Hansson, doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Enligt honom så beror en stor del av aversionen på en psykisk och emotionell rädsla för smärta.

– Den tiggande gesten går ut på att mana fram empati och medkännande för en annan människas lidande och behov. Att förnimma någon annans lidande triggar en själv och därför måste denna känsla blockeras, något som kan leda till aggression, förträngning eller sympati. Alla tre ”strategier” är sätt att undfly ångesten av att känna av någon annans behov, säger han.

I sin forskning har han intervjuat 60 svenska medborgare om deras känslor och tankar kring ämnet tiggeri och andra förklaringar till de negativa attityderna är bland annat att man är övertygad om att tiggarna är kriminella eller att man blir provocerad av att tiggarna inte förvärvsarbetar, vilket Erik Hansson i själva verket beror på en slags avundsjuka och en känsla av orättvisa, fast riktad mot en själv.

Mer moraliskt med krigsflyktingar

Debatten om tiggandes vara eller inte vara blossade upp år 2013. Om frågan var brännhet då är den snarare iskall nu, trots att inget tyder på att antalet tiggare från Rumänien har minskat i antal.

– Flera faktorer spelar in, men den främsta är väl det trista faktum att tiggarnas närvaro inte längre betraktas som en nyhet. Så småningom vänjer sig människor vid det som till en början upplevs som avvikande i vardagen, bara det hänger kvar i vardagslivet, säger Erik Hansson.

Ett annat skäl enligt honom är att inget av partierna brytt sig om att utveckla frågan om EU-migranternas sociala nöd så som brist på utbildning, vård och bostad.

– Vad som verkligen botar fattigdom är pengar, men en sådan politisk lösning riskerar att undergräva andra delar av den ekonomiska politiken, till exempel var gränsen går för nationellt ansvar för andra länders medborgare. Så eftersom politiken befinner sig i ett sådant dödläge ebbar även debatten ur.

Dessutom tror Erik Hansson att det för många framstår som att det redan finns så många som behöver hjälp, vilket gör att man prioriterar en grupp, till exempel flyktingar, framför en annan, till exempel tiggare.”

– Krigsflyktingar har också en högre moralisk status att hjälpa än utfattiga.

Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se

Den norska studien:

When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals