Fördomar vanliga i kampen mot fetma

Många studier söker efter samband mellan fetma och olika sjukdomar – från hjärt-och kärlsjukdomar till psykisk ohälsa. I vården, läkemedelsbranschen och inte minst i den industri som blomstrar kring kostråd, bantning och träning, byggs bilden av fetma som vår tids största hot mot hälsan.

Kränkta av vården
– Jag har mött många tjocka människor som blivit illa bemötta och kränkta inom vården, även när de sökt vård för något helt annat än sin fetma, berättar Susanne Brandheim, vid Karlstad universitet, som disputerade med avhandlingen ”A Systemic Stigmatization of Fat People” i mitten av oktober.

Avhandlingen har ett kritiskt systemperspektiv på hur stigmatiseringen av tjocka människor upprätthålls genom samhällets olika reaktioner på fetmans utbredning.

– Istället för att betrakta detta att vara tjock som stigmatiserande i sig självt, så är den systemiska stigmatiseringen ett resultat av bristfällig, konfliktfylld kunskap. Min avhandling visar att tjocka bemöts fördomsfullt och vi lever i en kultur som genomsyras av ett förakt för fetma. Följden blir att tjocka skambeläggs och får en förhöjd sårbarhet, säger Susanne Brandheim.

Bemötande betyder mer 
Två av delstudierna i avhandlingen bygger på det omfattande statistiska materialet Liv och Hälsa, och omfattar drygt 68 000 individer i åldrarna 18-74 år.

Den första delstudien undersöker sambandet mellan BMI, body mass index, och upplevd psykisk ohälsa. Resultatet visar att antagandet att tjocka människor lider av psykisk ohälsa i högre grad än normalviktiga inte håller när kön och ålder räknas in. Undantaget är för personer med ett BMI över 35 där ett svagt samband mellan ökad vikt och ökad psykisk ohälsa framträder.

Den andra delstudien fokuserar på om andra människors responser, positiva och negativa, påverkar tjocka personers psykiska ohälsa. Den visar bland annat att frånvaron av positiv respons från andra kan vara lika skadligt för den psykiska hälsan som nedlåtande attityder.

– För de tjocka som känner sig uppskattade betyder inte fetman så mycket, men om uppskattningen minskar eller uteblir ökar den psykiska ohälsan, säger Susanne Brandheim.

Öppen mobbning
I delstudie tre analyseras dokusåpan ”Älskling, du har blivit en tjockis”. I TV-programmet framställs den som hånar, trakasserar och äcklas av sin tjocka partner som den som ”drabbas” av den tjocka personens närvaro i deras gemensamma liv. Genom att dramaturgiskt framställa den tjocka personen som förstörare av det kulturella värdet av att vara smal, tonas mobbningen ned till en typ av självförsvar snarare än illvilja.

– Detta går att jämställa med det som sker på samhällsnivå. Värdet av smalhet som folkhälsomål rättfärdigar hårdföra intrång i tjocka människors liv, deras kroppar, förmågor och påstådda livsstilar. Jag är själv tjock och har direkt erfarenhet av att bli illa bemött på olika sätt. Det var så mitt intresse började, men forskningsfrågan formulerades först när jag insåg hur genomgripande detta fenomen är och hur oförstående vården tycks vara om att de skadar tjocka människor. När läkare skriver ut motion på recept och uppmanar sin patient att äta mindre är det i ren välvilja. Men sårbarheten som följer av att faktiskt inte ha gått ned i vikt i en fetmaföraktande kultur, gör att tjocka människor upplever sig dumförklarade.

I avhandlingens sista delstudie utvecklas det systemiska perspektivet, som grundläggande för en möjlig avstigmatisering av tjocka personer.

– Det systemiska perspektivet visar hur stigmatiseringen av tjocka människor upprätthålls. De bemöts, forskas om och ”hjälps” bakom föreställningen att smalhet är detsamma som hälsa och att fetman är ett hot mot oss alla, avslutar Susanne Brandheim.

Avhandling: ”A Systemic Stigmatization of Fat People.”

Kontakt: Susanne Brandheim, Karlstads universitet, susanne.brandheim@kau.se, tel 070-447 86 07.