Samverkan – utan analys – svensk modell mot gängbildning
Samverkan mellan myndigheter är den svenska modellen när det gäller att förebygga gängbildning. Detta redan innan problem och insatser hunnit definieras. Men mer krut behöver läggas på att analysera och förstå bakomliggande orsaker, utveckla nya metoder och systematiskt följa upp användningen av dessa, menar forskare från Göteborgs universitet.
Typiskt för arbetet med att förebygga gängbildning i Sverige är en stark tilltro till att myndigheters samverkan är lösningen på problemet. Den svenska samverkansmodellen kan fungera proaktivt men fokuserar för lite på arbetsmetod och innehåll. Det visar forskning från Göteborgs universitet.
Doktorand Russell Turner och docent Torbjörn Forkby har i olika studier undersökt myndigheters satsningar för att stötta ungdomar i riskzonen. I en ny bok om internationell gängforskning bidrar de nu med en analys av den svenska samverkansmodellen och lyfter både styrkor och svagheter.
Fokus på myndigheters samarbete
– Utmärkande för den svenska modellen är att fokus ligger på myndigheternas samarbete redan innan problem och insatser hunnit definieras, säger Russell Turner.
Forskarna menar att en svaghet med modellen är att samverkan i sig ses som lösningen på problemet. Istället behöver mer krut läggas på att analysera och förstå bakomliggande orsaker, utveckla nya metoder och systematiskt följa upp användningen av dessa.
– Idag saknas en ordentlig kartläggning av hur arbetet med unga i riskzonen fungerar. Därför blir det svårt för myndigheterna att nå fram till någon kunskap om hur brottsutvecklingen ser ut eller på vilket sätt det förebyggande arbetet behöver utvecklas, säger Torbjörn Forkby.
Svensk modell saknar analys
Ett annat problem med den svenska samverkansmodellen är att det många gånger är oklart vilken myndighet som ansvarar för vad i arbetet.
– Det är svårt att nå fram till ett systematiskt arbete bara genom att samverka. Någon behöver ha mandat att leda och ett uppdrag att ifrågasätta tidigare arbetssätt och detta saknas idag, säger Torbjörn Forkby.
En styrka med samverkansmodellen är täta och strukturerade möten myndigheterna emellan, där unga i riskzon kan identifieras på ett tidigt stadium.
– Det ger myndigheterna möjlighet att agera snabbt lokalt när något förändras kring en ungdom. Arbetet kan också bli mer proaktivt, säger Russell Turner.
Gängproblematik i många länder
Forskarna har också gjort jämförelser med modeller från andra länder, som till exempel USA och England. Där finns en hög tilltro till att den tredje samhällssektorn, som kyrkor och volontärorganisationer, ska bidra med lösningar på problemet. Länderna kännetecknas också av en idé om samverkan men har en tydligare styrning av arbetet.
Att både USA och England har kommit längre än Sverige vad gäller metodutveckling och analys skulle kunna förklaras av att gängproblematik funnits i länderna under en längre tid och att de därför varit tvungna att nå fram till ett mer metodiskt arbetssätt.
– Deras arbete kan fungera som en inspiration för oss men för att utveckla nya metoder i Sverige krävs också mer samarbete mellan forskning och praktik, säger Torbjörn Forkby.
Kontakt:
Torbjörn Forkby, torbjorn.forkby@socwork.gu.se, 031- 786 1584
Forskningsresultaten finns publicerade i boken ”Gang transitions and transformations in an international context” (Maxson & Esbensen red. Springer).
