Svenskt bistånd fick negativa konsekvenser för lokalbefolkningen
En svensk biståndssatsning på storskaligt jordbruk slutade i ett fiasko, med stora konsekvenser för lokalbefolkningen. Men misslyckandet hade kunnat undvikas om förespråkarna av projektet tagit hänsyn till historien och till lokalbefolkningens villkor. Det visar en granskning som en forskare gjort.
I februari 2014 beviljade den svenska biståndsmyndigheten Sida 140 miljoner kronor i stöd till ett svenskt sockerrörsprojekt i Bagamoyo, Tanzania. Drygt två år senare, efter att 54 miljoner kronor utbetalats, gick företaget i konkurs utan att ha lyckats plantera en enda sockerrörsplanta på sina 20 000 hektar. Projektet hann dock få en mängd negativa följder, inte minst för lokala småbönder. En doktorsavhandling från SLU visar hur tillgänglig kunskap som kunde ha förhindrat dessa effekter, och en förlust av svenska skattemedel, förbisågs av projektförespråkarna. Avhandlingen tar också upp hur vanligt detta är inom biståndet.
Verkligheten mer komplex
– De policydokument och planer som utvecklats om storskaligt jordbruk i Afrika, och för detta projekt specifikt, är otroligt förenklade i relation till hur den komplexa verkligheten ser ut och fungerar, säger Linda Engström, författare till avhandlingen.
Storskaligt jordbruk har sedan tidigt 2000-tal återinförts på den globala agendan som en strategi för hur Afrikas småbönder och landsbygd ska utvecklas mot ett mer modernt, effektivt jordbruk. Agendan har till stora delar utvecklats och finansierats av utvecklingsbanker och globala forum såsom Världsbanken, G8 och World Economic Forum, och starkt motarbetats av ett flertal miljö- och människorättsorganisationer. Liksom många andra biståndsorgan har Sida ställt sig positiva till att stödja storskaliga jordbruksinvesteringar.
I Tanzania, liksom i många afrikanska länder, har storskaligt jordbruk marknadsförts som ett sätt att skapa arbetstillfällen, livsmedelssäkerhet och fattigdomsbekämpning. Resultaten pekar dock hittills mot att många av dessa projekt aldrig förverkligas och att få av de utlovade resultaten uppnås. Linda Engströms avhandling visar vikten av att även förstå att misslyckade projekt ofta har negativa effekter, inte minst på lokalbefolkningen, och att dessa ofta går stick i stäv gentemot utlovade resultat.
Uppmanades sluta odla träd och grödor
– De småbönder och herdefolk som bor på och använder marken som företaget hyrde av den tanzaniska staten, har sedan 2011 informerats regelbundet om att de snart ska tvångsförflyttas och kompenseras. De har uppmanats att sluta odla träd och fleråriga grödor, och många har slutat underhålla sina hus och att investera i framtidsplaner. De har dessutom levt med bristfällig information och osäkerhet i många år, under tiden som företagets planer ständigt försenats. En del har tagit jobb med minimala löner. Eftersom ”ingenting hänt” har projektets effekter inte följts upp av Sida eller någon annan projektförespråkare.
Linda Engström menar att en viktig orsak till att storskaligt jordbruk inte lyckas uppnå förväntade effekter är att de som skapar policydokument och projekt inte tar hänsyn till historiska erfarenheter och den lokala kontexten, något som har ifrågasatts av forskare och praktiker under årtionden.
– Det finns så otroligt många erfarenheter kring storskaligt jordbruk i Tanzania som man kunde ha lärt av. Detta är grovt räknat fjärde gången sedan tyska kolonialtiden som man försöker införa det i landet, trots att historien visar på högst tveksamma resultat och negativa effekter på lokalbefolkningen. Om man menar allvar med att bedriva ett evidensbaserat bistånd måste det finnas tid och incitament för biståndshandläggarna att ta hänsyn till sådana erfarenheter när utvecklingsstrategier sjösätts, menar Linda Engström.
Saknar lokalbefolkningens perspektiv
En annan paradox som Linda Engström sätter fingret på är att det – trots att svenskt bistånd säger sig arbeta utifrån fattiga människors perspektiv på utveckling – i princip inte finns någonting om lokalbefolkningens perspektiv på vilka problem de upplever, dess orsaker och lösningar, i sockerrörsprojektets design.
– Det visar återigen på ett grundläggande dilemma inom biståndet: vem bestämmer egentligen vad utveckling är, och på vilket sätt utveckling ska ske? säger Linda Engström. Min och andras forskning visar att utan en gedigen förankring i lokalbefolkningens situation, värderingar och levnadsvillkor löper alla biståndsprojekt stor risk att misslyckas. Biståndet måste alltid visa en ödmjukhet inför lokal, praktisk kunskap och se att vi har mycket att lära av den.
Avhandlingen:
Kontakt:
Linda Engström, forskare och miljörådgivare
Institutionen för stad och land; Avdelningen för landsbygdsutveckling
Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala, linda.engstrom@slu.se
