De nya zeeländska sångfåglarna huia och kokaka dog ut under 1900-talet. En kartläggning av DNA från uppstoppade fåglar i museisamlingar, visar att arten minskade i antal redan från istiden. Senare dog de ut helt, sannolikt på grund av nya rovdjur som européerna hade med sig.
På jorden sker nu en dramatisk förlust av biologisk mångfald, vilket beskrivs som det sjätte massutdöendet. Även när människan ytterst är orsaken till andra arters utdöende, så påverkas mångfalden även av klimatförändringar och genetiska faktorer, till exempel förlust i genetisk mångfald och inavel.
Öar särskilt drabbade
Öars ekosystem påverkats mycket av mänsklig aktivitet. Ett tydligt exempel är Nya Zeeland som har utsatts för en betydande förlust i biologisk mångfald efter Polynesierna kolonisation under 1300-talet, och Européernas under 1800-talet. Det ledde till överjakt, djurs minskade utrymme och introduktionen av rovdjur som råttor, mårddjur och pungråttor.
Idag kan forskare få värdefulla ledtrådar till orsakerna bakom arters utdöende genom att sekvensera DNA från bevarade individer i museisamlingar.
Fåglarna huia och kokaka var två vanliga fåglar i Nya Zeelands skogar. De sågs senast år 1907 respektive 1960, men anses nu vara utdöda. Forskare från Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm har kartlagt DNA från de utdöda fåglarna för att undersöka deras demografiska förändringar och uppskatta graden av inavel.
Ingen inavel
Resultatet visade att dessa skogslevande fåglar minskade i antal vid istiden, för cirka 10 000 år sedan, då deras utrymme minskade till små isolerade skogsområden. Men fågelpopulationerna förblev små även efter istiden, när klimatet blev varmare och skogarna spred sig igen.
Ingen av de båda arterna visade dock tecken på inavel. Det indikerar ett snabbt försvinnande under några få årtionden, förmodligen huvudsakligen orsakat av människans skogsavverkning och introduktionen av de nya rovdjur som Européerna tog med sig från Europa.
Vetenskaplig artikel:
Complete genomes of two extinct New Zealand passerines show responses to climate fluctuations but no evidence for genomic erosion prior to extinction. Biology Letters, 2019-09-04
Kontakt:
Nicolas Dussex, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet, nicolas.dussex@nrm.se
