Allt smutsigare spår kan DNA-bestämmas
Ungefär 60 000 DNA-spår från brottsplatser analyseras årligen på Nationellt forensiskt centrum i Linköping. Men många är för nedsolkade och går inte att använda. Nu har forskare i Lund identifierat ett enzym som kan hantera nästan femtio gånger mer smuts.
Ett brott har begåtts. Förövaren har lämnat spår. Det kan vara matrester, kläder, blod eller kroppsvätskor. Genom att topsa celler eller lyfta upp dem med tejp från underlaget kan spåren säkras för att få fram ett dna på gärningspersonen.
Ett problem är att proteiner i blod ofta förstör DNA-analysen. När det gäller sperma eller andra kroppsvätskor i jord är problemet att ämnen i jord spolierar analysmöjligheterna.
Ser molekylerna som saboterar DNA-analyserna
Några få forskargrupper runtom i världen jobbar för att förbättra teknikerna så att sådana här brottsplatsspår ska kunna gå att använda i kriminaltekniska utredningar i framtiden. Deras upptäckter och förbättringar har lett till att det idag kan räcka med ett fåtal celler för att få fram en dna-profil.
En av forskargrupperna finns vid LTH, Lunds universitet och Nationellt forensiskt centrum i Linköping. I den ingår bland andra Maja Sidstedt som tidigare i år blev klar med sitt doktorandarbete. I den visar hon vad som händer när ämnen jord och blod stör, eller helt slår ut, dna-analyser.
– Jag har sett att vissa ämnen såsom hemoglobin i blod och humus i jord slår ut det enzym som används för att kopiera DNA:t. Vissa av dessa slår också ut den fluorescerande ljussignal som används för att detektera det uppkopierade DNA:t, säger hon.
Enzymet står för DNA-kopieringen
Tidigare har det gjorts den felaktiga slutsatsen att kopieringen misslyckats, när det i själva verket bara är signalen som släckts ut. Detta går dock att rätta till genom att använda sig av ett annat signalsystem.
Enzymet är motorn i dna-analysen. Fyndet på brottsplatsen kanske bara innehöll ett fåtal celler, och det är otillräckligt för att direkt identifiera en person. DNA:t måste kopieras först, och det står enzymet för, berättar Maja Sidstedt.
Hon har studerat den vanligaste tekniken som används vid forensisk dna-analys, PCR (polymerase chain reaction), vilken identifierar och mångdubblar DNA-fragment så att en person kan identifieras. Hon har också studerat de nyare teknikerna MPS (massiv parallellsekvensering) som står för en bredare analys av DNA, exempelvis bestämning av ögonfärg, samt digital PCR.
Binda de förstörande molekylerna
– Mina undersökningar visar att de modernare teknikerna är lika känsliga för smuts som PCR. Men det finns sätt att lösa detta, bland annat genom att tillföra ett specifikt protein som kan binda till de förstörande molekylerna så att enzymet inte störs.
Under arbetets gång identifierade Maja Sidstedt också ett enzym som kan hantera nästan femtio gånger mer smuts än det som normalt används för en viss typ av analys.
– Här behövs mer utveckling, baserat på de hämmarmekanismer som jag har kartlagt, säger hon.
Delar av Maja Sidstedts resultat har redan börjat användas av bland annat Nationellt forensiskt centrum. Hennes forskning kan också användas till att förbättra DNA-analyser inom andra områden, såsom medicin, livsmedel och bioterrorism.
