Varför upplevs vissa platser som otrygga fast de inte är det?
– Ett svar på den frågan är att det finns vissa föreställningar som reproduceras och förstärks, exempelvis i olika former av media. En inte helt ovanlig filmöppning kan vara att en lättklädd kvinna jagas och fumlar med någon nyckel och i nästa scen är det avspärrningsband uppe. Eller så befinner sig huvudpersonen i en mörk park med dålig belysning och stora buskar, varpå något hemskt händer. Sådana platser och situationer kan upplevas som utsatta, vilket filmskapare och andra utnyttjar, säger Elisabeth Högdahl, Lunds universitet, som i tjugo år har forskat kring människors förhållande till platser.
Hur ska man som som stadsplanerare förhålla sig till vår något bristande verklighetsförankring?
– Det är inte helt enkelt. Tar man ner buskar för att göra ett område mer överblickbart, undrar folk varför det inte finns någon grönska. Och man kan ju inte sätta upp strålkastare i hela staden. Det gäller att balansera olika behov och rädslor.
– Vi vet att platser med flöden av människor och mycket närvaro gör oss tryggare, och det försöker de flesta planerare att få till. Exempelvis genom att i bottenplan ge plats för restauranger och butiker som har upplysta fönster kvällstid. Det handlar om att på olika sätt få människor att röra sig på platsen vid olika tidpunkter. Sedan finns det inga garantier för att detta fungerar.
Finns det inget annat man kan göra?
– I Sverige tror vi ofta att det går att bygga bort all otrygghet, och att goda boendemiljöer skapas enbart utifrån modeller och riktlinjer. Men hur vi knyter an och trivs på en plats är en mycket mer komplex historia än så. En dold maktfaktor är berättelsen om platsen. Det kan handla om platsens historia, status, en allmän ryktesflora eller om dem som bor där. Att ta fasta på människors befintliga relationer till sin närmiljö är i hög grad underutnyttjat vid platsutveckling.
Ofta involveras boenden när översiktsplaner och detaljplaner tas fram. Men det räcker inte, anser du?
– Det blir inte så verkningsfullt om man pliktskyldigt hämtar in medborgarnas åsikter i en fas när det egentligen är för sent att göra några större ändringar. Planproceduren bör göras om så att allting börjar med lyssnandet. Resultatet blir bättre ju större öron de som styr och planerar har. Det kan skapa mer varierade och intressanta bostadsområden med en tydligare identitet. För att inte tala om alla överklaganden som förhoppningsvis skulle minska. Svenska byggprocesser och svensk arkitektur är präglade av ett starkt modernistiskt ideal som uppmuntrat till likriktning.
– I Helsingborg har vi utvecklat en ny planeringsmodell som tar sin utgångspunkt i människors minnen och berättelser. Nyligen samlade vi exempelvis in berättelser från människor som arbetat i hamnområdet inför en planerad ombyggnad. Bland annat har vi gjort ett förslag till hur färjornas destinationer kan bli utgångspunkten för ett gatunät. Olika berättelser kan bli en utgångspunkt för innovativ och rolig arkitektur som samtidigt knyter an till sådant som människor minns och som kanske varit viktigt både för dem och för staden. Då blir ju också de platser som byggs mer unika.
Kan de som arbetar med platsmarknadsföring, för att attrahera talanger och kapital till en stad eller region, ha nytta av din forskning?
– I hela den här platsmarknadsföringscirkusen finns risk för att man biter sig själv i svansen. Allt ska vara så himla tillrättalagt. Jag tror att rädslan för att göra fel håller många tillbaka. Exempelvis skulle man kunna prata om konflikter och händelser som var viktiga och fundera hur de kan gestaltas och kommuniceras. Städer är ofta dynamiska platser som skapas utifrån både det som hänger ihop och är harmoniskt, och det som är motstridigt och kanske konfliktfyllt.
Vissa förortsområden och stadsdelar beskrivs som problemområden, eller ”särskilt utsatta områden”. Vad har du som etnolog för tankar kring detta?
– Att identifiera områden som behöver särskilda insatser kan vara ett sätt att få resurser för att hjälpa dem som bor där. Men att ständigt peka ut problemområden kan leda till stigmatisering, vilket förstärker utanförskapet. Dessutom trivs faktiskt invånarna trots allt ofta på en plats som beskrivs problematisk och osäker. De kan tycka att platsens dåliga rykte är ett större problem än platsen i sig.
– Med den här mentala grogrunden finns risk för att negativa uppfattningar eskalerar. Enstaka händelser, som kanske saknar samband, kopplas ihop och uppfattas som en ”våg” av någonting, något som håller på att ta över hela platsen, eller till och med hela landet. Försök att nyansera bilden uppfattas som ett mörkläggningsförsök, eller till och med som en konspiration. Värst blir det om folk inte vågar gå ut, vilket leder till att platser avfolkas och invånarna vill flytta. Det blir en negativ spiral.
– Man måste ha målsättningen klar för sig när man talar om utsatta områden och grupper. Är det för att söka stöd och skapa lösningar, eller handlar det egentligen om att peka ut någon som ”skyldig” till något? I ett samhälle finns alltid ”ingrupper” och ”utgrupper” och det sker en pågående förhandling om vem som är innanför och utanför det som är ”normalt” och önskvärt. På så sätt går det också att hålla alla möjliga rädslor i schack. Genom att skapa en rädslogeografi med ”no-go areas”, kan du paradoxalt nog känna dig tryggare – går du inte dit så drabbas du inte.
– Platser och människor som kanske redan är utsatta riskerar att bli politiska slagträn, vilket nu ju faktiskt sker. Och jag kan faktiskt inte se att det leder till något positivt alls för de människor som känner sig otrygga eller är drabbade på olika sätt.
Text: Kristina Lindgärde. Texten är tidigare publicerad på Lunds universitets hemsida.
