Elever kan tänka sig en människoliknande robot i skolan. Men inte för att sätta betyg, undervisa yngre elever eller ersätta lärarna. Dessutom är elever med tidigare erfarenhet av sådana robotar mer negativa än elever som inte träffat på några tidigare, enligt forskning från Göteborgs universitet.
Digitaliseringen och samhällets snabba tekniska utveckling har bidragit till diskussioner och tester av pedagogiska robotar i skolan.
År 2015 genomförde forskaren Sofia Serholt en tre månader lång fältstudie med en empatisk humanoid (människoliknande) robot på en mellanstadieskola i Västsverige. 46 elever i årskurs 4–6 deltog i studien. 2018 återvände hon till eleverna, som nu går i högstadiet (årskurs 7–9), för att återigen undersöka elevernas föreställningar av relationen elev-robot. Samtidigt hade nya ungdomar tillkommit i klassen vilket gav henne möjlighet att se hur elever från första gruppen, som alltså tidigare träffat empatiska robotar, upplever dem jämfört med nya elever i klassen som inte stött på en robot i klassrummet på samma sätt.
Mer kritiska andra gången
– Resultatet var mycket tydligt. Elever som tidigare träffat roboten var mer kritiska till att robotar läser av och analyserar deras känslor. En trolig förklaring är att eleverna inte kände att robotens empatiska drag tillförde något till deras inlärning, vilken kanske blev tydligt då interaktionen havererade många gånger. Det kan också vara så att nyhetens behag för de erfarna eleverna falnat. De fann inte idén om en empatisk robot i klassrummet särskilt spännande andra gången och intog därmed en kritisk ståndpunkt, säger Sofia Serholt.
En av tankarna med pedagogiska robotar är att de ska bidra till att lära ut kunskap på ett engagerande sätt, samt att de förväntas interagera med barnen på liknande sätt som lärarna.
Negativa till att ersätta läraren med robot
– I båda grupperna var en majoritet av eleverna positiva till att ha en människoliknande robot i skolan. Eleverna kunde se sig själva prata med roboten samtidigt som den skulle kunna bistå med hjälp när eleverna ställde frågor. Å andra sidan var en majoritet av eleverna negativa till att låta roboten sätta betyg, undervisa yngre elever eller ersätta lärarna och ta beslut, säger hon.
En majoritet av eleverna var förberedda på eventuella störningar i klassrummet på grund av roboten. Vissa elever trodde att själva förekomsten av en robot skulle kunna skapa distraktioner, medan andra spekulerade i att med bara en robot i klassrummet skulle alla elever försöka få robotens uppmärksamhet, och därmed minska möjligheten att interagera med den en och en.
Första studien genomfördes med en robot av typ Nao. Andra studien genomförde med en robot av typ Pepper. För att Nao-roboten skulle kunna läsa av elevernas känslor utgick den framförallt ifrån deras ansiktsuttryck och röstlägen. Eleverna bar även armband som mätte hudledningsförmåga (skin conductance), som eleverna fick veta kunde mäta stress. Eleverna fick även fylla i formulär och svara på frågor om upplevelsen där de bland annat fick uppge om de tyckte att roboten var empatisk gentemot dem.
– Eleverna var kloka i sina farhågor och funderingar. Även om vi inte kan generalisera dessa resultat till andra studier med barn och robotar gör vi bäst i att fortsätta den här utvecklingen med försiktighet tills dess att mer grundliga undersökningar av effekterna finns. Att introducera robotar i större skala skulle medföra en signifikant förändring i vad det betyder för barn att gå i skolan och genom utbildningssystemet, säger hon.
Vetenskaplig rapport:
Interactions with an Empathic Robot Tutor in Education: Students´ Perceptions Three Years Later
Kontakt:
Sofia Serholt, universitetslektor, Göteborgs universitet, sofia.serholt@ait.gu.se
