Ojämlikheter i vården vid bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom innebär återkommande depressioner och uppvarvningstillstånd, och däremellan perioder av neutralt stämningsläge. Bipolärt spektrum drabbar ett par procent av befolkningen. Svårighetsgrad och förlopp varierar stort mellan individer och undergrupper av sjukdomen.

Behandling syftar till att behandla de akuta skoven, men också till att förhindra nya skov. Under 2000-talet har flera nya behandlingar för bipolär sjukdom introducerats, både nya läkemedel och kompletterande psykologiska behandlingar.

I sin avhandling vid Sahlgrenska akademin har Alina Karanti, överläkare i psykiatri vid universitetssjukhuset, studerat flera faktorer kring bipolär sjukdom. En av dem är hur hälso- och sjukvårdslagens övergripande mål om jämlik vård efterlevs, ett föga beforskat fält inom psykiatrin.

– Det är det som gör det här så intressant. Jämlik vård är inte alls lika studerat inom psykiatrin som inom somatisk vård, och inom bipolär sjukdom fanns närmast ingenting, säger Alina Karanti.

Omotiverade skillnader

Resultaten visar att kvinnor i högre utsträckning får behandling med flertalet läkemedel, och mer psykologisk behandling, medan män oftare får litium, som är den bäst dokumenterade behandlingen för stämningsstabilisering vid bipolär sjukdom.

– Vi hittar inga medicinska förklaringar till att kvinnor skulle få en annan behandling än män. Det skulle i så fall vara om män exempelvis svarade bättre på litium, men det finns inga studier som stödjer detta, snarare tyder ett par studier på att kvinnor eventuellt svarar bättre på litium.

Även utbildningsnivå visade sig ha betydelse. Patienter utan högre utbildning fick oftare äldre typer av läkemedel, medan de med högre utbildning hade större sannolikhet att få psykologisk behandling.

Viktigt med uppmärksamhet

Högutbildade deltog också oftare i patientutbildning, en gruppbehandling med syfte att öka kunskaperna om sjukdomen och hur man själv identifierar annalkande skov. Utbildningen visade sig minska risken för både depressiva och maniska skov, samt behovet av inneliggande vård.

– Man måste vara medveten om att det kan finnas rationella förklaringar till skillnaderna vi ser även om vi inte lyckas identifiera dessa. Men om personer får olika behandling beroende på kön eller utbildningsnivå utan att det finns medicinska skäl strider detta mot grundläggande värderingar om lika behandling samt rätten att få vård efter behov, konstaterar Alina Karanti, och fortsätter:

– Det här är så pass tydliga fynd att kliniker behöver göras medvetna om det. Uppmärksamhet är första steget mot förändring och förbättring. Om man inte är medveten kan man inte heller reflektera över vad man gör och inte gör.

Avhandlingens kliniska data är hämtade från det nationella kvalitetsregistret BipoläR, som omfattar cirka 60 000 diagnosticerade patienter.

Avhandlingen:

Bipolar disorders: Subtypes, treatments, and health inequalities

Kontakt:

Alina Karanti, alina.karanti@vgregion.se