Risken är liten att etablerade demokratier med lång erfarenhet av demokratiskt styre bryter samman vid en kris, likt coronakrisen som vi nu upplever. Värre är det för nya demokratier, särskilt de med svagt civilsamhälle och svaga partier. Det visar ny forskning.
Mellankrigstiden, 1918–1939, var en period av återkommande svåra ekonomiska kriser. Många europeiska och latinamerikanska demokratier föll samman och antidemokratiska och totalitära ideologier växte sig starka.
De senaste 10−15 åren har det varit populärt både bland forskare och debattörer att dra paralleller mellan mellankrigstiden och vår egen tid, att det skulle finnas en överhängande risk för att även dagens demokratier ska gå under vid kriser.
− Nej, så är det inte. Visserligen kan vi dra paralleller med mellankrigstiden men det anmärkningsvärda är inte att nya och sköra demokratier bröt samman, utan snarare att så många demokratier faktiskt överlevde, säger Agnes Cornell, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Många demokratier överlevde mellankrigstiden
I den nya boken Democratic Stability in an Age of Crisis (Oxford University Press) har hon tillsammans med Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning, båda professorer vid Aarhus Universitet, undersökt hur det kommer sig att så många demokratier trots allt överlevde mellankrigstiden. De har använt sig av såväl statistiska analyser av alla länder som var demokratiska under någon period under mellankrigstiden, som fallstudier av Danmark, Storbritannien, Frankrike och Uruguay.
Deras studie visar att två ömsesidigt förstärkande faktorer var avgörande för demokratisk stabilitet under mellankrigstiden. För det första var det demokratiska arvet med erfarenhet av konkurrensutsatta val av stor betydelse.
− Människor i äldre demokratier var helt enkelt så vana vid demokrati att de inte kunde tänka sig något annat styrelseskick. När krisen kom ropade man inte på ”den starke mannen” eller på andra anti-demokratiska lösningar. Utmaningar hanterades med demokratiska medel, de politiska maktkamperna fortsatte, men när det krävdes samarbetade regering och oppositionspartier för att upprätthålla demokratin.
Starka partier och starkt föreningsliv
För det andra var det betydelsefullt för den demokratiska stabiliteten att ha en kombination av starka och välorganiserade politiska partier och ett starkt och organiserat civilsamhälle. Starka partier och ett starkt föreningsliv bidrog tillsammans till att kanalisera och dämpa befolkningens frustration under kriser, eftersom de fungerade som en viktig förbindelselänk mellan vanliga medborgare och den politiska eliten.
− Det är visserligen för tidigt att säga hur coronapandemin kommer att påverka världens demokratier. Men om vi kan dra någon parallell mellan mellankrigstiden och vår tid utifrån studiens slutsatser, är det att det är liten risk att etablerade demokratier som har en lång erfarenhet av konkurrensutsatta val och starka partier med ett livligt civilsamhälle bryter samman. Däremot är det betydligt större risk för demokratiska sammanbrott i länder som inte har lång erfarenhet av demokratiskt styre och svagare partier och föreningsliv, säger Agnes Cornell.
Kontakt:
Agnes Cornell, agnes.cornell@pol.gu.se
