28 juni 2020

Fostermammors utbildningsnivå har liten inverkan på barnens skolresultat

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Sambandet mellan fostermammors utbildningsnivå och långtidsplacerade barns skolprestationer är svagt, och varierar mellan flickor och pojkar. Det är en skillnad mot hur det är i biologiska familjer, där sambandet är starkt. Det visar en studie i en ny avhandling i sociologisk demografi från Stockholms universitet.

Studien är den första som studerat fostermammors inverkan kvantitativt med data över alla individer i flera årskullar av placerade barn över hela Sverige. Att studien främst kan redovisa resultat från fostermammors inverkan, har att göra med att de mer konsekvent hade hand om samma barn i flera år än fosterpapporna och därför kunde studeras över längre tid.

– För pojkar som placerats i fosterhem av socialtjänsten, kan vi se ett svagt samband mellan deras prestationer i grundskolan och fostermammans utbildning. Det sambandet var starkast för de pojkar vars biologiska mamma endast hade grundskoleutbildning, vilket var nästan hälften av de långtidsplacerade pojkarna. För flickor sågs inget tydligt samband när det gäller skolprestationer, säger Marie Berlin, nybliven doktor i sociologisk demografi.

Forskarna hittade också ett svagt samband mellan flickors utbildningsnivå vid 26 års ålder, och fosterhemsmammans utbildningsnivå.

– Det gällde framförallt de flickor vars biologiska mamma endast hade grundskoleutbildning. För pojkar däremot syntes inte något samband mellan fostermammans utbildningsnivå och deras egen utbildning vid 26 års ålder, förklarar Marie Berlin.

Stark effekt av biologiska föräldrar och adoptivföräldrar

Mängder av tidigare forskning har visat ett starkt samband mellan biologiska föräldrars utbildningsnivå och deras barns skolprestationer, liksom mellan adoptivföräldrar och deras barn. Förenklat kan man säga att ju högre utbildningsnivå föräldrarna har, desto bättre skolresultat och högre utbildningsnivå brukar barnen få.

– Det vi ville undersöka var om det fanns ett liknande samband mellan barn som placerats hos en fostermamma före sju års ålder, och sedan bott hos henne minst fem år innan 18 års ålder. Men det sambandet var alltså svagt. Det förvånade mig och mina medförfattare, vi hade förväntat oss en starkare effekt just eftersom barnen var länge hos samma fostermamma, berättar Marie Berlin.

Det här kan enligt Marie Berlin bero på att både barnet och fosterföräldrarna inte vet hur långvarig placeringen kommer att bli. Det är alltså först i efterhand som man vet att placeringen blev långvarig. Den osäkerheten kan påverka såväl familjerelationen som skolsituationen, och försvaga både fosterföräldrarnas möjligheter att ge stöd och barnets förmåga att prestera i skolan.

– Det blir lätt så att fosterfamiljerna får skulden för att barnen klarar sig mindre bra i skolan, men vår tolkning är snarare att barn som placeras i fosterhem skulle behöva mycket mer stöd i skolarbetet än vad de får idag. Det stödet behöver också komma från andra aktörer än fosterfamiljen eftersom de ska möta alla andra behov som barnet har, säger Marie Berlin.

Barn som varit placerade presterar sämre i skolan

Det är känt sedan tidigare att många barn som varit placerade under uppväxten lämnar grundskolan med ofullständiga eller låga betyg, och har låg utbildningsnivå som vuxna. Detta gäller oavsett hur länge och vid vilken ålder de har varit placerade. Bland de långtidsplacerade barnen saknar omkring 30 procent gymnasieutbildning vid 25 års ålder, jämfört med knappt 10 procent bland jämnåriga utan placeringserfarenhet.

– Bland unga vuxna som varit placerade hade låga skolresultat också samband med risken att stå utanför både arbetsmarknaden och utbildningssystemen. Bland de som varit placerade i Sverige var det en mer än en fjärdedel som varken hade arbete eller studerade, jämfört med 6 procent bland jämnåriga som inte varit placerade under uppväxten, säger Marie Berlin.

Det positiva är dock att detta går att påverka, menar hon. Flera tidigare studier, om än i mindre skala, visar att placerade barns skolresultat går att förbättra med rätt insatser, och även att det för med sig andra positiva effekter, exempelvis förbättrade relationer till kamrater och lärare. Marie Berlin pekar på att de här barnen måste få bättre möjligheter att klara sig i skolan och senare i livet, både för deras egen skull – och för samhällets.

– Den här forskningen är viktig eftersom den rör en av samhällets mest utsatta grupper, kanske den mest utsatta. Gruppen är starkt överrepresenterad bland vuxna med olika former av problem, exempelvis missbruk och kriminalitet.

– Det är också en förhållandevis stor grupp – runt en procent i varje årskull barn, det vill säga ungefär 1000 barn per årskull, har varit långvarigt placerade i fosterhem under uppväxten. Och hela fem procent av alla barn placeras i fosterhem eller på institution någon gång under uppväxten, säger Marie Berlin som har skrivit avhandlingen parallellt med sitt jobb på Socialstyrelsens analysavdelning.

Så gjordes studien

Marie Berlin och medförfattarna till studien har undersökt personer födda 1972-1978 som placerats i fosterhem (familjehem) före sju års ålder och stannat hos samma fostermamma i mer än fem år före 18 års ålder. De har kombinerat data från Socialstyrelsens register över placerade barn med SCB:s folk- och bostadsräkning från 1990. Sedan har de tittat på registerdata över betyg från grundskolan och undersökt hur många som hade svaga skolresultat, vilket definierades som inga eller låga betyg från grundskolan enligt dåvarande system med betygsskalan 1-5. De har också tittat på huruvida barnen vid 26 års ålder endast hade grundskoleutbildning, och undersökt vilka faktorer som inverkar på dessa skolresultat.