Trettio år efter murens fall revolterar den belarusiska befolkningen mot diktatorn Lukasjenko, som lett ”den sista Sovjetstaten” sedan 1996. Varför nu? Och hur ser egentligen relationen ut mellan Ryssland och Belarus? Professorn i Europastudier Barbara Törnquist-Plewa har följt utvecklingen av Belarus sedan nationen grundades efter Sovjetimperiets fall.
Professorn i Europastudier Barbara Törnquist-Plewa har följt utvecklingen av Belarus sedan nationen grundades efter Sovjetimperiets fall.
Varför har utvecklingen sett så annorlunda ut i Belarus efter murens fall, jämfört med i andra öststater?
– Det fanns en viss skillnad i hur Belarus bröt upp från Sovjetunionen jämfört med hur andra länder i det gamla östblocket gjorde det. Visserligen existerade Belarusiska nationella fronten, men som självständighetsrörelse var den förhållandevis liten jämfört med motsvarigheter i andra öststater. I Belarus var det snarare partieliten som tog initiativ till att distansera sig från det sönderfallande Sovjet. Kuppen mot Gorbatjov i augusti 1991 skrämde den belarusiska ledningen, likaså den oreda och ekonomiska kaos som följde på kommunismens fall. Man såg det helt enkelt som en säkerhetsåtgärd att förklara sig som en självständig stat.
– När Lukasjenko vann presidentvalet 1994 var folk trötta på osäkerheten. Det fanns en längtan tillbaka till den gamla ordningen.1996 ändrade Lukasjenko konstitutionen och gav sig själv diktatoriska befogenheter.
Men vad är det som gör att folket nu går man ur huse för att protestera och kräva demokrati?
– En viktig orsak är ekonomin. Vitryssland hade en mycket stark tillväxt fram till 2008, till stor del tack vare att Ryssland försåg dem med olja och gas till ett kraftigt reducerat pris. En tredjedel av världsmarknadspriset. Vitryssland är det land som idag mest liknar det gamla Sovjet. Tre fjärdedelar av ekonomin är statlig och tillväxten innebar sysselsättning och ekonomisk trygghet. Men den goda ekonomin försvagades kraftigt sedan börskraschen 2008, inte minst därför att Ryssland då höjde priser för energileveranserna. Därmed har också missnöjet med regimen successivt ökat.
– En annan anledning till att protesterna kommer nu är att minnet har börjat blekna. De som minns och blev skrämda av det ekonomiska kaos som uppstod när Sovjetimperiet föll har blivit färre. Istället växte en ny generation upp som har sett den positiva utvecklingen i grannländerna som Litauen och Polen och vill att landet skall reformeras. De vill ha en förändring.
– Ytterligare en anledning är att mediemonopolet har brutits, i och med internet. Vitryska medborgare kan läsa om hur Lukasjenko ofta kritiseras i både västerländiska och ryska medier. Det finns ett förakt mot honom i Ryssland och man driver med hans bondebakgrund, att han var ordförande för en sovjetisk kolchos. Det visar jag och min doktorand i en ny studie om de satirbilder som görs av Lukasjenko i rysk media. De ryska nidbilderna spelar roll. Särskilt i ett land med starkt ryskt inflytande. Belarusierna tycker att det är kränkande att styras av en ledare som inte respekteras någonstans.
– Sen finns klart också en trötthet över att ha haft samma ledare sedan -94, ilska över att han ignorerat folket under pandemin, skamlöst förfalskat valresultaten och dessutom inte tvekar att använda brutalt våld mot dem som visar sitt missnöje.
Så du menar att den belarusiska befolkningen länge har varit ganska tillfreds med Lukasjenko och de starka banden till Ryssland?
– Visst har det funnits protester och motstånd, men oppositionen har varit relativt liten och splittrad samtidigt som folk i gemen varit ganska obenägna att gå ut och protestera. Den nationella vitryska identiteten har varit ganska svag. Många identifierar sig med Ryssland, dels språkligt men också genom den ortodoxa kyrkan.
I början av de belarusiska upproret varnade Lukasjenko för hur Ryssland skulle reagera om protesterna inte lugnade sig. Nu varnar han för ett hot västerifrån, och verkar vilja ha Rysslands hjälp. Vilken är egentligen Lukasjenkos inställning till Ryssland?
– Den är nog ganska kluven, och pragmatisk.1996 ingicks en union med Ryssland, och Lukasjenko hade nog ett visst hopp om att han skulle ta över efter Jeltsin. Men Jeltsin hade en annan efterträdare i åtanke, Vladimir Putin. När det stod klart lades unionstankarna på is.
– Man skulle nog kunna säga att merparten av befolkningen inklusive presidenten känner en stor samhörighet med Ryssland, men är definitivt emot en annektering. Belarusierna vill ha en egen stat. Så länge ekonomin har varit god har man varit ganska nöjd med landets fördelningspolitik och blandekonomi. Man har dessutom sluppit de ryska oligarkerna, terrorism och de ryska krigen.
Så vad tror du händer nu? Vilka olika scenarios ser du framför dig i Belarus?
– Det skulle kunna bli en militär intervention, men det ser jag inte som troligt.
– En hybridlösning skulle kunna vara att i smyg förstärka den vitryska säkerhetspolisen och militärmakten och på så sätt förstärka Lukasjenko. Visserligen föraktar Putin Lukasjenko men jag tror inte att han ser någon lämplig ersättare just nu, även om jag är övertygad att han letar efter en sådan.
Och om protesterna lyckas och Lukasjenko tvingas avgå?
– Ett möjligt scenario skulle då kunna vara att Belarus går samma väg som Armenien. Det vill säga att landets utrikespolitik fortsatt ligger i linje med Rysslands intressen medan ekonomiska relationer med väst är sanktionerade. För Putin skulle det dock vara ett stort problem om revolten i Belarus lyckas. Det hade sänt signaler om att en revolt är möjlig även på andra ställen.
Kort om Belarus
Dagens Belarus, tidigare oftast kallat Vitryssland, ingick i Kievriket och blev från 1300-talet en del av litauiska storfurstendömet. Från 1700-talet, när Polen-Litauen föll, blev det en del av det Ryska riket. Landet russifierades, och den ortodoxa kyrkan spelade en viktig roll i detta. Under ryskt styre började en del av befolkningen identifiera sig som vitryssar och efter ryska revolutionen genomfördes de första försöken att bilda en vitrysk stat. Detta misslyckades och år 1991 blev Vitryssland självständigt för första gången.
Text: Ulrika Oredsson
