Havsfåglarna i Östersjön hotas av ett ökande fiske. Forskare har beräknat fiskbehovet för topp-predatorerna och jämfört med fiskeriförvaltningens mål för hållbart fiske. Resultatet visar att fisken räcker till både fiskare och fåglar – men att fisken måste finnas där fåglarna häckar.
Naturens resurser är begränsade. Fisken i havet är ett välkänt exempel; fiskar vi för mycket idag blir det mindre kvar i morgon. Inom fiskeriförvaltningen försöker man beräkna vad som är ett hållbart fiske ur produktionsperspektiv, där människans behov prioriteras. Det synsättet behöver breddas anser en forskargrupp som studerat hur väl målen i dagens fiskeriförvaltning matchar bevarandemålen för fiskätande havsfåglar.
– Vi har ofta alltför lätt att sätta oss själva och våra behov i fokus men det är viktigt att komma ihåg att fisken i havet har andra värden än enbart som en resurs för fiskeindustrin. Hur fisken förvaltas har konsekvenser för hela havsekosystemet, säger Jonas Hentati-Sundberg, biträdande universitetslektor vid Sveriges lantbruksuniversitet som har lett studien.
I Östersjön uppstår konflikter
Östersjön är ett exempel på var sådana konflikter kan uppstå. Här utgör strömming och skarpsill idag över 90 procent av fångsterna i yrkesfisket, men de är samtidigt en viktig resurs som föda för torsk, lax, marina däggdjur och havsfåglar. Vid Stora Karlsö utanför Gotland finns Östersjöns i särklass största havsfågelkoloni.
– Vid Stora Karlsö finns under häckningstiden närmare 100 000 havsfåglar, och dessa livnär sig till 100% på fisk. Vårt syfte med studien var att ta reda på hur mycket de äter, och hur mycket fisk de behöver för att klara sig, säger Olof Olsson, forskare vid Stockholms universitet, som under många år lett havsfågelforskningen på Stora Karlsö.
Havsfåglarna, sillgrisslor och tordmular, häckar tätt på klipphyllorna men flyger upp till 40 km för att dyka efter fisk, som de kommer tillbaka med till Stora Karlsö för att mata sina ungar. Sillgrisslorna dyker djupast men tordmularna kan flyga lite längre tack vara deras större vingyta, så hur fisken breder ut sig i havet påverkar arterna på olika sätt.
Födan måste finnas nära häckningsplatserna
Forskarna använde sig av så kallad bioenergetisk modellering, en metod där det dagliga energibehovet översätts till ett behov av fisk. Den förekomst av fisk som krävdes för att fåglarna skulle klara sig jämfördes sedan med de mål som idag finns inom fiskeriförvaltningen.
Forskarna drar slutsatsen att dagens förvaltningsmål för fisken, en populationsstorlek som garanterar den största möjliga avkastningen för fisket (BMSY) förefaller vara tillräckliga för att havsfåglarna ska klara sig i Östersjön. Ser man till Östersjön som helhet så räcker alltså fisken till både fisket och fåglarna, men de områden som fisken idag förvaltas inom är för stora.
– För fåglarna räcker det inte med att det finns massor av fisk i norra Östersjön eftersom de inte kan ta sig dit under häckningsperioden. Runt viktiga kolonier bör mängden fisk övervakas kontinuerligt för att säkerställa fåglarnas fortlevnad och fiskeriförvaltning behöver ha ett ekosystemperspektiv, där olika behov och aktiviteter kan ställas mot varandra. Vi måste spara lite fisk åt fåglarna! säger Jonas Hentati-Sundberg.
Ramverket som utvecklats av forskargruppen är generellt och kan användas för att beräkna fiskbehovet hos andra arter i andra kolonier. Arter med en begränsad förmåga att ta sig långa sträckor för att hitta föda under häckningstider, exempelvis pingviner men även sillgrisslan, förväntas vara extra känsliga för ett intensivt fiske inom deras födosökningsområden.
Vetenskaplig artikel:
A mechanistic framework to inform the spatial management of conflicting fisheries and top-predators, Journal of Applied Ecology.
Kontakt:
Jonas Hentati-Sundberg, forskare, Institutionen för akvatiska resurser, SLU, jonas.sundberg@slu.se
