De två använda metoderna för diagnosen av Alzheimers sjukdom ger inte entydiga resultat, med risk för felaktiga eller försenade vårdinsatser. Nu har forskare vid Karolinska Institutet hittat genetiska förklaringar till skillnaderna. Studien kan få betydelse för mer individuell diagnostik och utvecklingen av framtida läkemedel.
Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen och leder till successiv minnesförlust och för tidig död. Ungefär 120 000 människor i Sverige har alzheimer och i hela världen finns ungefär 50 miljoner drabbade. Enligt Hjärnfonden kommer antalet öka med 70 procent om 50 år, bland annat för att vi lever allt längre.
Ett av de tidigaste tecknen på alzheimer är en sjuklig ansamling av amyloidprotein som bildar olösliga avlagringar i hjärnan, så kallad plack. Den här processen kan pågå i många år utan att märkbart påverka personens kognitiva förmåga. Amyloidplack finns i hjärnan från ett tidigt stadium av Alzheimers sjukdom, redan innan mild kognitiv försämring. En tidig diagnos är viktig för behandling som kan dämpa sjukdomens förlopp.
Hjärnavbildning och analys av ryggmärgsvätska
Idag är hjärnavbildning med PET-kamera och analys i cerebrospinalvätska, CSV, från ryggmärgen de vedertagna metoderna för att upptäcka sjukliga ansamlingar av beta-amyloid. Men i upp till 20 procent av fallen, och särskilt i tidiga skeden av sjukdomen, visar metoderna olika resultat. Det är avvikelser som kan få konsekvenser för patienten och en tidig diagnos.
Nu har forskare vid Karolinska Institutet och Vita-Salute San Raffaele Universitetet i Milano identifierat två alternativa vägar för utvecklingen av amyloidpatologi vid Alzheimers sjukdom.
Resultaten bygger på PET-undersökning och CSV-analyser hos 867 patienter med diagnoser från lindrig kognitiv störning till alzheimerdemens samt friska kontroller, och 300 av dessa har genomgått upprepade undersökningar under två års tid.
Resultaten visar att sjukliga patologiska amyloidförändringar hos vissa individer upptäcks först i hjärnan med PET-kamera, och hos andra individer först vid CSV-analyser. I den senare gruppen noterade forskarna en högre förekomst av riskgenen för alzheimer, APOE-e4e4, och dessutom sågs en snabbare ackumulering av amyloidplack i hjärnan.
Kompletterande information om amyloid
Enligt forskarna avslöjar resultaten två olika grupper av patienter, med olika genetik och hastighet för ansamling av amyloidplack i hjärnan.
– Resultaten kan vara viktiga eftersom amyloidbiomarkörer har betydande roll som tidiga diagnostiska markörer för klinisk diagnos. Idag anses CSV-analys och PET vara jämförbara för att bestämma grad av amyloidackumulering, men studien visar att de två metoderna snarare bör ses som komplement till varandra, säger avhandlingens förstaförfattare Arianna Sala, numera postdoktoral forskare vid universitetet i Liège, Belgien samt vid tekniska universitetet i München, Tyskland.
– Skillnaderna i resultaten för biomarkörer i hjärnan respektive cerebrospinalvätskan ger unik biologisk information och möjlighet för tidigare och mer individanpassad diagnos och behandling vid Alzheimers sjukdom i framtiden. Resultaten kan också få betydelse för utvecklingen och kliniska prövningar av nya läkemedel mot amyloidackumulering i hjärnan, säger Elena Rodriguez-Vieitez, forskare vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.
Studien finansierades av European Union Innovative Medicines Initiative AMYPAD, Alzheimerfonden, Hjärnfonden, Demensfonden, Stiftelsen för Strategisk Forskning (SSF), Vetenskapsrådet, Åke Wibergs Stiftelse och Region Stockholm. Det finns inga rapporterade Intressekonflikter.
Vetenskaplig artikel:
Longitudinal pathways of cerebrospinal fluid and positron emission tomography biomarkers of amyloid-β positivity (Arianna Sala, Agneta Nordberg, Elena Rodriguez-Vieitez) Molecular Psychiatry.
Kontakt:
Elena Rodriguez-Vieitez, forskare vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet, elena.rodriguez-vieitez@ki.se
