Existentiell ensamhet är en oundviklig del av människans livsvillkor. Många äldre beskriver oro och ångest, men lyfter fram faktorer som lindrar ensamheten – bland annat relationer till andra människor. Något som vården måste förhålla sig till.
Förr eller senare drabbas de flesta människor av existentiell ensamhet. Särskilt vanligt är det bland sköra äldre personer – kanske förlorar man sina vänner och sin livspartner, kanske börjar den egna kroppen ge vika. Men hur beskrivs detta av de äldre själva?
Marina Sjöberg, doktorand i Vårdvetenskap vid Malmö universitet, har mångårig erfarenhet från arbete i vården och har många gånger mött äldre personer som uttryckt oro och ångest.
Mötet med vårdpersonalen viktigt
– En del sa att de var trötta på livet, att de önskade att dö. Vissa var ledsna och grät. Det var förstås en utmaning att möta dessa patienter. Men jag förstod att det var viktigt att, som vårdpersonal, lyssna och vara delaktig i mötet med den äldre och dennas anhöriga.
Hon beskriver existentiell ensamhet som en oundviklig del av människans livsvillkor, att bära på vetskapen om att tillvaron är ändlig. Detta kan göra att man känner sig avskild från livet, i synnerhet om man inte har någon att dela tankarna med. Men Marina Sjöbergs avhandling rymmer såväl ensamhet och förtvivlan som gemenskap och hopp.
Synliggör de äldres egna upplevelser
I sina första studier lät Sjöberg äldre sköra personer själva beskriva upplevelsen av existentiell ensamhet.
– Nästan alla upplever det, mer eller mindre. Sedan kanske man beskriva det på olika sätt. Vissa säger att de känner sig djupt ensamma, andra att de befinner sig i ett vakuum, säger Marina Sjöberg.
Samtidigt lyfte de fram en rad faktorer som kunde lindra känslan av ensamhet. En del fann kraft i sig själva, i musiken eller i Gud. Andra betonade vikten av relationer till andra människor. Omgivningen kunde skapa närhet, men också välbehövlig och efterlängtad distans, när den äldre behöver avskildhet.
– Just kroppens skörhet blir väldigt central i upplevelsen av existentiell ensamhet. Vi har alla en personlig sfär som vi håller genom livet, men när vi blir sköra måste vi låta andra människor komma innanför för att hjälpa oss.
Existentiella aspekter i patientjournalen
Marina Sjöberg har också varit nyfiken på hur existentiell ensamhet beskrivs och hanteras av vårdpersonalen. Vid en första anblick av de 92 journaler hon tagit del av kunde hon konstatera att tyngdpunkten i vårdpersonalens noteringar kretsade kring medicinska insatser.
– Det betyder förstås inte att vårdpersonalen aldrig handskas med existentiella frågor. I vissa fall kan det snarare handla om att personalen väljer att inte notera dessa samtal, då de kanske upplevs som alltför privata.
I den mån det faktiskt förekom, beskrevs existentiell ensamhet oftast i samband med problem som oro, förtvivlan och smärta: ”Patienten är mycket orolig, är rädd för att somna på grund av rädsla att inte vakna upp igen”. Noteringen i patientjournalen är kortfattad, men ger ändå en tydlig bild av ensamheten och ångesten som växer allt eftersom kvällsmörkret tätnar utanför fönstret.
Men det lyste också igenom i positiva sammanhang, när patienten kände lugn och ro, gemenskap och tillfredsställelse.
– Det fanns båda delar, och man kan se sambanden mellan patientens känslor och personalens interventioner. Det växlade mellan ensamhet och gemenskap, oro och lugn, förtvivlan och hopp. Om man, som vårdpersonal, är medveten om detta kan man också bemöta den äldre med värdighet och respekt, säger Sjöberg.
Ingår i ett större projekt
Marina Sjöberga avhandling Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer ingår i LONE-studien – ett samarbete mellan Högskolan Kristianstad, Malmö universitet, Lunds universitet och Palliativt utvecklingscentrum. Målet är att bygga upp en gedigen kunskapsbas om existentiell ensamhet.
Detta är den tredje avhandlingen om existentiell ensamhet inom samarbetet; Helena Larssons avhandling som utgick från de närståendes perspektiv, Malin Sundströms utgick från vårdpersonalens perspektiv och nu Marina Sjöbergs som utgår från de äldres egna perspektiv.
– Även om vi haft olika utgångspunkter, och fokuserat på olika delar, så har vi var för sig kommit fram till samma beskrivning av existentiell ensamhet, berättar Marina Sjöberg.
Nå ut med kunskap till sjuksköterskor
Efter disputationen ska hon återvända till tjänsten som lärare på Högskolan Kristianstad och hålla kurser inom både geriatrisk omvårdnad och palliativ vård. Hon ser fram emot att förmedla de nyvunna kunskaperna om existentiell ensamhet till de blivande sjuksköterskorna.
– Det ska bli roligt. Det är egentligen detta man kämpat för; att kunskaperna också ska komma till nytta.
Avhandling:
Existentiell ensamhet hos sköra äldre personer
Kontakt:
Marina Sjöberg, doktorand i vårdvetenskap, Malmö universitet, marina.sjoberg@hkr.se
