Språket het fråga i tyska valrörelsen

Den 26 september går Tyskland till val. Lite överraskande har språkpolitiska frågor fått en framskjuten roll i den politiska debatten. ”Det språkliga förfallet” har seglat upp som en valfråga, där den nationalkonservativa högern vill se ett slut på könsneutrala beteckningar, engelskans inflytande och ”politiskt korrekt” språkbruk.

– Högernationalisterna vill göra språket till en viktig identitetsfråga, där det tyska språket blir en fråga om nationalitet och ursprung, säger Charlotta Seiler Brylla, professor i tyska vid Stockholms universitet och författare till boken ”Den beväpnade freden. Språk och politik i det delade Tyskland”.

Varför har språket blivit en så stor valfråga i Tyskland just nu?

– Könsneutrala beteckningar kom upp på dagordningen när den tyska motsvarigheten till Svenska Akademiens ordlista valde att tydligt lyfta feminina former av ord för första gången. Samtidigt började den så kallade genusasterisken (Student*innen, en svensk motsvarighet är lärar*inna) att användas i muntligt språk.

Asterisken har länge använts i skriftligt språk inom den akademiska världen och den politiskt medvetna journalistiken, men på senare tid har den även börjat markeras i tal i offentliga sammanhang. Bland annat har nyhetskanalen ZDF:s nyhetsankare börjat bruka den.

– Det handlar inte bara om att markera manligt och kvinnligt, utan om ett inkluderande språkbruk där fler synliggörs. Genom nyhetsankarna kom det rakt in i folks vardagsrum och fick många att reagera med ”Oj, vad krångligt. Ska man inte få prata som man har gjort?”. Men många applåderar också utvecklingen.

Hur visar sig språkfrågan i den politiska vardagen?

Det högernationalistiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) kom in i parlamentet 2017. Partiet gjorde sig bland annat känt för att använda ett gränsöverskridande språk, bland annat genom att tänja på gränserna för vad man kan säga.

– AfD återupplivar ord som anses nationalsocialistiskt belastade och använder gärna diskriminerande ordbildningar i debatten som: ”vi ska väl inte sponsra knivmän och slöjtjejer med socialbidrag” och talar om ”asylturism”.

– Det sätter en ny metaforisk ram för hela frågan. Säger man ”asylturister”, så lämnar man konceptet asylsökande bakom sig med allt vad det innebär av skyddsbehov och kommer in i en helt annan kontext av lycksökande turister som bara vill åt den tyska välfärden. Våra språkliga val är inte godtyckliga. Vi skapar också verkligheten med de ord vi väljer. Dessutom är språk väldigt historiskt förankrat. Man skapar en kontinuitet med en epok genom språket som när AfD sätter nazistiskt språkbruk och antisemitisk retorik i en ny kontext.

Finns det en höger/vänsterskala när det gäller språk?

Enligt Charlotta Seiler Brylla är inte språk en fråga som går att dela upp i ett självklart politiskt höger och vänster. Språket utnyttjas däremot för att stödja eller föra fram politiska frågor som kan vara höger eller vänster, eller för att driva utvecklingen i en viss riktning.

– På en individuell nivå kan man ha väldigt olika uppfattningar när det gäller vad som är bra för ett språk, oavsett politisk färg. Vissa tycker att det är bra och naturligt att språket utvecklas hela tiden. Andra tycker att man ska protestera när språket förändras på ett sätt man anser är urvattnande eller leder till oklarheter.

Däremot är språket starkt kopplat till frågor om hierarki, status och definierar oss socialt i samhället.

– Hur man talar och vad vi lägger kraften på, vilka ordval vi gör, säger alltid något om den som talar. Den som är emot politisk korrekthet i språket underskattar ofta den dimensionen. Visst kan man uttrycka sig lite vildvuxet och använda ord med rasistisk eller sexistisk laddning, men då får man kanske också räkna med att uppfattas som att man hyser dessa åsikter. Sen kanske vi ibland lägger för stor vikt vid vad som sägs och det är inte heller så konstruktivt.

Hur kopplar det till språkutvecklingen i Sverige?

– AfD går ju mycket längre än svenska motsvarande partier, men den politiska korrektheten har liksom i Sverige varit en fråga som varit aktuell i debatten en längre tid. Framför allt kopplat till frågan om genusasterisken och inkluderande kontra diskriminerande språkbruk.

– Genusasteriskens funktion är att inkludera så många som möjligt i språket, så att de känner sig tilltalande. Men den politiska korrektheten handlar också om att inte dela in befolkningen i grupper. Högerpopulistiska partier vill snarare visa att det finns ett etniskt homogent folk som är hotat av ”de andra”. Den politiska retoriken finns också i Sverige och även viljan att tänja på gränserna för vad som kan sägas i offentligheten.

Kommer vi att se något liknande i Sverige inför nästa val?

– Språkpolitik och prat om språkets roll i politiken tycks generellt ha varit viktigare i Tyskland än i Sverige. Språkpolitiska frågor har hittills inte fått så mycket uppmärksamhet i den svenska valrörelsen. Framför allt beror det nog på att språkfrågorna är gömda inom en massa olika politiska fält som utbildning, migration och socialpolitik, så om man tittar lite närmare finns de där ändå. Språktester är ju en fråga som är under utredning nu. Kravet på språkkunskaper för att få jobba inom äldrevården har diskuterats. Språkkunskaper har även diskuterats i förhållande till samhällsinformationen om covid19.

En annan het fråga är den flerspråkighetspolicy som finns i Sverige, med tillgången till modersmålsundervisning och kravet på information på olika språk och med olika tillgänglighetskrav.

– Även i Sverige finns det röster på högerkanten som inte tycker att vi ska tillhandahålla det av olika skäl. Ett är att det tar resurser, ett annat att det hindrar människor från att lära sig svenska snabbt. Andra menar i stället att flerspråkighet ger en delaktighet som är grunden i demokratin.

På vilket sätt skiljer sig den tyska valdebatten från den svenska?

– En rolig sak är ju beteckningarna på de olika koalitionerna som vi saknar i Sverige. Den nu regerande koalitionen kallas för ”Den stora koalitionen” och består av de stora partierna SPD och CDU. En annan koalition kallas för ”Ampel-koalitionen”, det vill säga ”trafikljus-koalitionen”. Den består av de röda (SPD), de gula (FDP) och de gröna. En tredje variant är ”Jamaica-koalitionen” och består av de svarta (CDU), de gröna och de gula (FDP). Får se vad det blir efter valet, många tippar på en Ampel-koalition.

Artikeln var först publicerad på Stockholms universitets webb.