Benskörhet kan upptäckas med hjälp av vanliga röntgenbilder som tas på tänder och käkar i samband med tandläkarbesök. Många benbrott skulle alltså kunna förebyggas om läkare och tandläkare kunde samarbeta.
En klinisk väg in till sjukvården för tandläkare samt en utveckling av mjukvaran som kan diagnostisera benskörhet. Det är två framgångsfaktorer för att tandvården ska kunna bidra till upptäckten av benskörhet, menar forskaren Joanna Gullberg.
Benskörhet innebär en försvagning av skelettet och kan leda till benbrott. Dessa benbrott innebär ett stort lidande för patienten, men är också bland det mest kostsamma för sjukvården. Särskilt höftfrakturer kräver lång tid på sjukhus.
Benskörhet
Osteoporos är en tyst sjukdom som i många fall märks först vid ett benbrott. Årligen sker cirka nio miljoner osteoporosrelaterade frakturer i världen. Av dessa sker en tredjedel i Europa och Sverige, Norge och Danmark ligger i topp med över 500 benbrott per 100 000 invånare. Utöver benskörhet är ålder, tidigare benbrott eller benbrott hos närmaste släktingar, vissa mediciner och sjukdomar samt rökning och alkohol riskfaktorer för benbrott. Benskörhet är vanligare bland kvinnor än bland män.
För kostsamt att screena riskpatienter
Det anses inte hälsoekonomiskt försvarbart att inom sjukvården screena riskpatienter för att upptäcka benskörhet (osteoporos). Oftast görs bedömningen istället efter en första fraktur. Men tidigare studier har visat att det finns ett samband mellan åldersrelaterade förändringar i käkbenet och i övriga delar av skelettet. Det är här som tandläkaren Joanna Gullberg menar att resurser inom tandvården kan användas för att upptäcka individer som är i riskzonen för att drabbas av benskörhet och benbrott.
– Röntgenbilder av tänder och käkar tas regelbundet, särskilt i Sverige där de flesta går till tandläkaren årligen. Dessa bilder tas ändå och kan även användas för bedömning av benskörhet, säger Joanna Gullberg som nu disputerar vid Odontologiska fakulteten, Malmö universitet.
Kvinnor i riskgruppen villiga att betala
I avhandlingen har hon genom fokusgruppintervjuer undersökt inställningen bland tandläkare och riskpatienter till att introducera en bedömning av benskörhet hos tandläkaren. Inställningen var överlag positiv men det finns frågetecken.
–Det handlar om att ha tiden men också rätt kunskaper. Tandläkare undrar över hur man upptäcker sambandet mellan käkbenet och övriga skelettet vad gäller benskörhet. Vad det finns för verktyg och hjälpmedel, säger Joanna Gullberg.
I en andra enkätstudie undersökte hon även betalningsviljan bland kvinnor i riskgruppen för tandläkarens bedömning av röntgenbilderna.
– De var i snitt villiga att betala 385 kronor för tiden det tar för tandläkarens att bedöma risken för benskörhet, säger Joanna Gullberg.
Ljumt intresse bland tillfrågade läkare
Ett annat hinder är att det generellt saknas etablerade kontaktvägar för tandläkare till sjukvården. Sådana är avgörande för att motverka att patienten hamnar mellan stolarna, menar Joanna Gullberg som också studerat en mjukvara som kan användas för automatisk analys av käkbenet.
–Den finns men behöver utvecklas för att förbättra förmågan att upptäcka patienter i riskgrupp.
Främsta knäckfrågan är nog det ljumma intresset bland läkare att etablera ett samarbete. Joanna Gullberg ville göra fokusgruppintervjuer även med allmänläkare, men trots upprepade försök lyckades hon inte få ihop en enda grupp. En specialistläkare deltog och ställde sig positiv till tankarna.
–Jag tror läkarnas skepsis beror på hög arbetsbörda. De är rädda för att trycket ska öka ännu mer, säger Joanna Gullberg.
Avhandling:
Kontakt:
Joanna Gullberg, Odontologiska fakulteten vid Malmö universitet, joanna.gullberg@mau.se
