Mat och hunger får inte samma innebörd i livets slutskede. Maten smakar inte som förr och många får svårt att äta. Måltiderna blir därför snarare en källa till oro och stress än till glädje och samvaro för både patienter och anhöriga.
Viktoria Wallin, doktorand vid Marie Cederschiöld högskola, har i sin avhandling studerat måltider i palliativ vård ur patienters, närståendes och sjuksköterskors perspektiv.
Vi äter för att vi är hungriga och för att orka med skola, jobb och fritid, men mat ger oss även ett tillfälle att träffas, umgås och prata. För personer med obotliga sjukdomar i livets slutskede, kan måltider däremot bli stressande, då de inte kan delta på samma sätt som tidigare i livet när ork och aptit minskar. Glädje kring måltider minskar då. Mat och måltider upplevs vara kopplat till välbefinnande och tillskrivs förmåga att bevara hälsa och bromsa döende processen.
Patienter äter för att göra nära och kära glada
– Jag trodde att mat och måltider var viktiga även i livets slutskede, men att det tillskrevs en så stor potential, det var mer än jag trott. Jag har i min forskning intervjuat patienter i livets slut och även närstående för att ta del av deras upplevelse av mat. Det finns väldigt mycket kärlek och omsorg kring mat. Närstående vill gärna se att den som är sjuk äter. Ätandet är förknippat med hopp och att man kämpar, det kan bli som ett bevis på att man vill leva. Att tappa aptiten blir en markör för sjukdomen, och att döden närmar sig. Det förekommer att patienter kämpar för att äta bara för att göra sina nära och kära glada, säger Viktoria Wallin, doktorand vid Marie Cederschiöld högskola.
Viktorias övergripande syfte med avhandlingen har varit att utforska mat och måltider inom palliativ vård ur både patienters, partners och sjuksköterskors perspektiv. Resultaten från de fem delstudierna visar att patienterna kämpade med mat och måltider, och upplevde stress. De ätsvårigheter patienter kunde känna inverkade på det sociala livet, och samvaron med andra blev därmed förändrat. Ätandet blev många gånger ett problem.
– Att äta är något som tas för givet, men mat och hunger får inte samma innebörd i livets slutskede. Svårigheter att äta är också vanligt när man lever med obotlig sjukdom i livets slut. Sjuksköterskor är väl förbereda för att möta fysiska besvär och ge praktisk assistans, och råd, men är mindre förberedda för existentiella, psykologiska och sociala frågor i relation till de ätsvårigheter som upplevdes. Här finns en kunskapslucka som måste fyllas, säger Viktoria Wallin.
Fråga vad och hur patienterna vill äta
För patienter i palliativ vård och deras familjer symboliserar ätande liv. Partner till en döende person försökte bidra och ge stöd genom att sträva efter att upprätthålla det vardagliga och välbekanta kring mat och måltider, samt hitta nya sätt att stödja ätandet.
– Det jag har sett i studierna är att många patienter vill att man frågar vad de vill äta och hur de vill ha maten. I slutet av livet kanske man inte vill äta på samma sätt som tidigare. Kanske vill en patient som alltid ätit nyttigt istället unna sig att äta vad som helst, medan andra vill ha mat som är lätt att tugga eller som är mindre kryddig. Att ställa öppna frågor och prata om det är något jag sett är oerhört viktigt, säger Viktoria Wallin.
Viktoria kan se att det finns behov av studier med fokus på olika perspektiv på mat och måltider för att bredda och fördjupa kunskapen och för att förbättra klinisk praxis. Ett område som skulle kunna vidareutvecklas är hur man kan stödja sjuksköterskor i att kommunicera om mat och måltider inom palliativ vård för att främja patienters, partners och familjers välbefinnande i slutet av patienters liv.
Avhandling:
Mealtimes in palliative care contexts: Perspectives of patients, partners, and registered nurses.
Kontakt:
Viktoria Wallin, doktorand vid Marie Cederschiöld högskola, viktoria.wallin@mchs.se
