När Naturhistoriska museet i London meddelade att dinosaurien Dippy skulle flyttas blev det enorma protester. Idéhistorikern Björn Billing har rett ut varför.
Egentligen är det inte ens ett äkta fossil: Dippy är en replika av ett Diplodocus-skelett som hittades i USA under sent 1800-tal.
1905 skänkte amerikanen Andrew Carnegie en kopia av skelettet till Natural History Museum i London, där det så småningom fick en hedersplats mitt i den stora entréhallen.
– Med tanke på hur museet ramade in det var det uppenbart att det här var deras främsta, mest förnäma och populära objekt som de var väldigt stolta över, säger Björn Billing, universitetslektor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
Kampanjer i sociala medier
Allt var frid och fröjd i drygt ett sekel, ända tills museet år 2015 meddelade att Dippy skulle bort. Då uppstod en publikstorm.
– Det startades massa kampanjer i sociala medier, #SaveDippy blev en hashtag och det skrevs petitioner till myndigheterna som krävde att man skulle gå in och hindra planerna, säger Björn Billing.
Enormt engagemang och starka känslor
Både företag och kändisar gav sig in i uppropen; protestlistorna skrevs under av bland annat barnboksförfattare, personer ur fotbollsvärlden, paleontologer, representanter från glassföretaget Ben & Jerry’s och popgruppen Right Said Fred (som förutom megahiten I’m too sexy 1991 också hade en Englandsetta med singeln Deeply Dippy året därpå).
– Det där tyckte jag var ett intressant fenomen, jag undrade hur det kom sig att ett sådant här objekt – ett utdött djur, ett skelett – som inte ens är ett originalfossil utan bara en kopia, kunde skapa ett sådant enormt engagemang, och även så starka känslor?
En del av det brittiska kulturarvet
Björn Billing beslöt sig för att undersöka det, och gjorde två resor till London för att gräva i arkiv och läsa gamla pressklipp. I sin studie kommer han fram till att Dippy inte bara är ett vetenskapligt objekt, ett stycke naturalia, utan också har blivit en del av det brittiska kulturarvet.
– Jag studerade processen kring hur det blev så, vilket var särskilt spännande eftersom det här djuret inte ens hade hittats på brittisk mark. I den här historien, som pågår från förra sekelskiftet fram till Dippy-gate, som jag kallar det, sker en kulturarvsbildningsprocess, där man kan se hur nationalistiska intressen spelar in.
Ville stärka banden mellan nationerna
När amerikanen Andrew Carnegie – världens då kanske rikaste privatperson – skänkte replikan till britterna 1905 var det en symbolisk gest som skulle stärka banden mellan nationerna, ett slags fredsarbete genom diplomati och vetenskap.
– Vid invigningsceremonin samlades gräddan av forskare, högt uppsatta politiker och militärer och företrädare för kyrkan på museet. Det blev ett jippo som det skrevs mycket om i tidningarna. Det skapade en sensation redan då, och där någonstans började den process som gjorde att det här föremålet inte bara är ett i raden av dinosaurieskelett.
Disneyfilm och politisk satir
Under efterkrigstiden får replikan sitt smeknamn och mytbildningen kring Dippy som nationell maskot tar fart: skelettet dyker upp i en rad barnböcker och en stor Disneyfilm, det får mycket medial uppmärksamhet, det används i politisk satir, i reklam och syns även i filmerna om Paddington.
Inte minst blir Dippy en turistmagnet på museet, en plats många britter har besökt under sin barndom och har starka minnen ifrån.
– Där är grunden lagd till Dippy som något nationellt, som något man förknippar med London. Det handlar mycket om nostalgi, beslutet att plocka bort Dippy sågs nästan som att museet ryckte undan mattan för människors egen självbiografiska historia.
Ut på turné
Vad hände då med Dippy? En kort tid efter proteststormen meddelade museet att skelettet skulle på turné, och Dippy on Tour var ett faktum. Under några år har replikan rest runt och visats upp i åtta städer i England, Wales, Skottland och Nordirland.
– Beskedet medförde att protesterna klingade av och byttes ut mot jubel. Det blev succé på alla ställen dit Dippy kom, med jättemånga besökare och uppmärksamhet i medierna. Lokala företag engagerades och skolorna gjorde massa projekt i samband med visningen. Då skedde också en transformation: dinosaurien, som hade varit förknippad med London och museet där, blev något brittiskt: ”The People’s Dinosaur”, som BBC kallade det.
Ersattes av blåval
På museet i London ersattes Dippy av en blåval, som hänger ner från taket. Bytet förklarades med att en val är mer relevant i dag, och kan symbolisera hotet från bland annat artutrotning och klimatförändringar.
Men – efter sin långa turné är Dippy nu faktiskt tillbaka i museet, om än temporärt. Vad som händer med skelettet på sikt är mer oklart; beslutet försvåras också av att Dippy är över 20 meter lång och 4 meter hög.
– Det kan bli som vissa har befarat: att Dippy kommer att plockas ner och hamna i källaren, stuvas undan i några lådor, säger Björn Billing.
Ska bli bronsskulptur
En sak är dock klar och det är att Dippy ska stå modell för en bronsskulptur som ska stå permanent utanför Natural History Museum.
– Det är också ett tecken på att det här är en stark ikon som förknippas med museet. Det är få andra dinosaurieskelett som har blivit så laddade, som har personifierats på det sättet: som till och med har ett smeknamn. Dippy är ett unikt objekt, det är ett slags process från natur till kultur.
Dinosaurie-rivalitet mellan länder
I historien om Dippy ryms också en viss rivalitet mellan Storbritannien och USA: det händer att amerikanska företrädare vill betona att ursprungsskelettet är amerikanskt och att stora dinosaurier framförallt hittas i USA, medan britterna å sin sida hävdar att dinosaurieforskningen startade i England och att just Dippy är något specifikt brittiskt.
– Hela min studie handlar mycket om nationell identitet och hur man har laborerat med nationalistiska idéer för att för att göra Dippy till ett stycke kulturarv. Där har det varit något slags dragkamp mellan Storbritannien och USA, vilket går i strid med Carnegies intentioner att skapa band och fredsallianser, säger Björn Billing.
Text: Elin Widfeldt
