Att inte kunna se sjöbotten vid ett dopp i en av våra svenska sjöar är inget ovanligt. Sjövatten som färgas brunt av organiskt material kan vara ett problem för badande turister, men framförallt ställer det till för ekosystemet och dricksvattnet.
En brunfärgad sjö kan liknas vid en kopp te där tebladen färgar det klara vattnet. I sjön består ”tepåsen” av organiskt material i omgivande mark, som växtrester och jord.
De senaste decennierna har sjöarna blivit allt brunare, berättar Tina Martin, forskare i teknisk geologi vid Lunds Tekniska Högskola, LTH, och projektledare för projektet ”Reducering av brunifiering i sjövatten”.
Sjön Bolmen viktig för dricksvattnet
Brunifiering leder till förändringar i ekosystemet och försämrar dricksvattnet – en utmaning som är särskilt angelägen att hantera i sjön Bolmen.
– Bolmen är landets tionde största sjö och en viktig dricksvattensjö. Vi måste med gemensamma krafter ta hand om den, säger Tina Martin.
I projektet består de gemensamma krafterna av forskningsaktörer, myndigheter, kommuner, det lokala näringslivet runt sjön samt Sydvattens forskningsstation Bolmen.
Klimatförändringar och dikning delar av problemet
Till följd av klimatförändringar under de senaste årtiondena har vintrarna blivit kortare och perioden för växttillväxt har ökat med tre veckor per år.
Emma Kritzberg, professor i akvatisk ekologi vid Lunds universitet, förklarar att det allt varmare och blötare klimatet leder till en större transport av organiskt material till sjön.
– Extremväder som skyfall och stormar har blivit allt vanligare och kraftiga regn förflyttar mer material från skogen ner i sjövattnet. Ju våtare år desto brunare vatten, säger hon.
Den snabba avrinningen till sjön påverkas också av att skogsmarken dikas upp.
– Diken i skogen gör marken intill fårorna torrare och underlättar för fordon att ta sig fram i skogen. Men samtidigt bildar dikena direktkanaler till sjön i vilka organiskt material snabbare transporteras till sjövattnet, säger Tina Martin.
Våtmarker binder koldioxid
En stor andel av marken runt Bolmen har tidigare varit våtmark, som utöver att ha vattenrenande egenskaper också binder koldioxid – något som är viktigt för att kunna bromsa klimatförändringar.
Emma Kritzberg berättar att en stor del av våtmarkerna har dikats och planterats med barrskog.
– Mark under granskog släpper ifrån sig mer organiskt kol än lövskog, så ju mer gran nära sjön desto brunare vatten får vi. Det organiska materialet ackumuleras över tid, och ju äldre skog desto större mängd organiskt material som kan läcka till vattnet, säger hon.
Metoder att minska brunifiering
Inom forskningsprojektet finns en god bild av problematiken och vad som påverkar vattnet i Bolmen. Nu pågår testning av vilka metoder som kan bidra till en minskad brunifiering.
– En av lösningarna kan vara att plantera mer lövträd nära sjön. I lövskog och jordbruksmark bryts det organiska materialet ned mycket snabbare än i barrskogen, och till skillnad från i granskogen så läcker det inte ut i vattnet i samma utsträckning, säger Emma Kritzberg.
Men det är inte enda lösningen, och mycket arbete återstår för att förbättra ekosystemet och göra sjövattnet klarare – något som skulle kunna innebära att vattenverken på sikt använder mindre mängd kemikalier vid reningsprocessen och att vissa alger inte sprider sig i lika hög grad.
Med hänvisning till projektkollegan Antonia Liess vid Högskolan i Halmstad berättar Tina Martin att en växtplanktongrupp som skulle kunna minska är brunvattenalgerna, till vilka algen gubbslem hör. En alg med slemmiga egenskaper och ett inte så trevligt namn.
– Att ta ett dopp i brunt sjövatten med gubbslem på ytan är inget jag längtar efter, säger Tiina Martin.
Forskningsprojekt:
Reducering av brunifiering av sjövatten vid forskningsstation Bolmen
Kontakt:
Tina Martin, forskare i teknisk geologi vid LTH, Lunds universitet, tina.martin@tg.lth.se
