Hur många vildsvin, älgar och bävrar finns egentligen i de svenska skogarna? Det är svårt att räkna vilda djur, men antalet som fälls av jägare kan ge en fingervisning om populationerna. Och med en ny beräkningsmodell kan statistiken bli tydligare.
Jakt är ett sätt att ha uppsikt över hur stora viltpopulationerna är i Sverige. Hur många djur som fälls varje år är därför en viktig del av viltövervakningen, som behöver anpassas efter förändringar i ekosystemen.
Enligt lag måste jakt av älg och stora rovdjur rapporteras, men för de flesta arter – från nötskrika till vildsvin – är rapportering frivillig.
För dessa arter har Svenska Jägareförbundet i uppdrag att föra årlig statistik över antalet djur som fälls. Det sker genom att jaktlagen rapporterar in hur mycket de har skjutit av ungefär femtio arter och hur stor mark de har jagat på.
Frivillig rapportering ger blinda fläckar
Men eftersom det är frivilligt att rapportera, och uppgifter därmed saknas för en del av den jaktbara ytan, används statistiska metoder för att räkna ut hur mycket som fälls på de blinda fläckar som inte täcks av jaktlagens rapporter.
En av de största bristerna med den här analysmetoden är att den är mycket känslig för låg rapportering, särskilt för arter som jagas lite. Ett exempel är bäver.
– År 2015 såg det i analysen ut som att det sköts väldigt mycket mer bäver än tidigare år, men när vi analyserade data visade det sig att den stora skillnaden berodde på att ett enda jaktlag hade rapporterat att de hade skjutit en enda bäver. Eftersom analysmetoden är så känslig för enskilda rapporter, såg det i analysen ut som att det skjutits många tusen bävrar i den jaktvårdskretsen, säger forskaren Tom Lindström vid Linköpings universitet.
Ny modell ger bättre uppskattning
Forskare har nu utvecklat en ny analysmodell som kan ge bättre uppskattningar av hur mycket av olika arter som fälls. De har dels analyserat olika parametrar och fått fram en modell som kan beskriva data på ett bra sätt, dels har modellen använts för att kunna förutse hur mycket vilt som jagats på den areal där rapportering saknas.
I studien såg forskarna att de jägare som har större arealer att jaga på över lag skjuter mindre mängd vilt per yta på de jaktmarkerna. Sambandet såg liknande ut för alla arter. Det kan bero på att mindre vilt finns i de områdena och att en stor areal behövs för att lyckas fälla något. Det kan också finnas andra förklaringar.
Mindre känslig för enskilda rapporter
Tiden är en annan viktig pusselbit att ta hänsyn till. Forskarna har gjort något som kallas auto-regressiv modellering, som innebär att analysen av jaktvolymerna i ett område tar hänsyn till tidigare års volymer.
Det nya statistiska ramverket löser flera problem.
– Modellen presenterar den osäkerhet som finns i analyserna på ett ärligt sätt och visar ett spann i stället för ett definitivt antal. Den är också mindre känslig för enskilda jaktrapporter, och det minskar osäkerheten i analysen, säger Tom Lindström.
Tydligare bild av jakten
Analyser med den nya modellen kan bidra till insikter om jaktbeteende i Sverige.
– Vi tror att det här systemet kommer att göra statistiken mer tydlig och pålitlig. Tanken är att den här modellen ska användas från och med i höst för att presentera den officiella statistiken över hur mycket vilt som fälls genom jakt i Sverige, säger Tom Lindström.
Studien har gjorts i samarbete med Svenska Jägareförbundet.
Vetenskaplig artikel:
Estimating harvest when hunting bag data are reported by area rather than individual hunters: A Bayesian autoregressive approach Ecological Indicators.
Kontakt:
Tom Lindström, universitetslektor vid institutionen för fysik, kemi och biologi, Linköpings universitet, tom.lindstrom@liu.se
