Färre barn i grundskolan får särskilt stöd ­– tydlig trend sedan 1990-talet

I ett stort projekt har forskare kartlagt hur det specialpedagogiska stödet har organiserats över fyra decennier – från 1970-talet då den första årskullen i projektets urval började skolan, fram till 2020 då den yngsta kullen gick ut grundskolan. Cirka 65 000 elever ingår i studien.

Dels har forskarna följt elever med så kallad mild intellektuell funktionsnedsättning, elever som på kognitiva test utformade inom ramen för forskningsprojektet fick IQ 70 vilket är gränsen för utredningar om placering i särskolan. Dels har de följt andra elever som fått någon form av särskilt stöd under sin grundskoletid, detta enligt skolors rapportering till SCB och forskningsprojektet.

De här elevernas skolprestationer har sedan jämförts med hur övriga elever har klarat grundskolans årskurs nio under olika tidsperioder.

Minskat stöd sedan mitten av 1990-talet

Trenden med minskat stöd till elever har varit tydlig sedan mitten av 1990-talet, enligt forskarna.

Under 1970-talet och fram till mitten av 1990-talet fick cirka 90 procent av eleverna med mild intellektuell funktionsnedsättning någon form av stödåtgärder i grundskolan. Sett till dem som gick ut grundskolan 2020 har andelen successivt minskat till 78 procent.

Under samma period krympte också andelen ”övriga elever med stödåtgärder” från 40 till 25 procent.

Problematisk trend: Fler skiljs från klassen

Från mitten av 1990-talet och framåt har också allt fler barn i skolan fått så kallade särskiljande stödåtgärder. Det betyder att barnen under en längre tid får stöd i särskilda undervisningsgrupper, eller har anpassad studiegång –  i stället för stöd inom ramen för den klass de vanligtvis tillhör.

Trenden är problematisk eftersom tidigare forskning har visat på flera risker med särskiljande stödåtgärder.

­– Elever i sådana grupper uttrycker ofta känslor av stigmatisering och utanförskap, låg motivation att lära och sämre självkänsla samt att inte ha vänner, säger Joanna Giota, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

­– Sådana faktorer påverkar skolprestationerna negativt. En annan risk är att särskiljande stödåtgärder tenderar att bli långvariga och att elever i stödåtgärder med enbart svagpresterande i gruppen ofta möts av låga förväntningar och får de mindre erfarna och kunniga lärare.

Rätt sorts stöd är viktigt

Forskarna ser att de som fått det allt svårare att klara målen i skolan överlag är pojkar, elever från lågutbildade hem samt elever med olika former av långvariga särskiljande åtgärder.

Samtliga elever med inkluderande särskilt stöd, alltså de som i huvudsak fått vara kvar i ordinarie klass, tycks ha klarat sig bättre i skolan över hela 40-årsperioden.

Stora risker för barnen

Idag lämnar 14 procent av eleverna grundskolan utan gymnasiebehörighet och ungefär var fjärde 25-åring saknar slutbetyg från gymnasiet.

– Det är alarmerande att allt fler av de svagaste eleverna misslyckas i skolan. Dessa elevgrupper riskerar att hamna i arbetslöshet, psykisk ohälsa och utanförskap, säger Joanna Giota.

– Det finns flera förklaringar till denna utveckling. De har att göra med förändringar i undervisningens kvalitet, det kriterierelaterade betygssystemet, brist på resurser och specialpedagogisk kompetens. Men otillräckliga eller missriktade stödinsatser är också en viktig faktor. Vår tidigare studie och andra kartläggningar visar att var femte elev inte får tillgång till stödåtgärder, trots att de av skolan har bedömts vara i behov av sådana.

Vetenskaplig studie:

School achievement and changes in inclusive vs exclusive support over 50 years in Sweden regarding students with intellectual disabilities and special educational needs (Joanna Giota, Ilze Lace och Ingemar Emanuelsson), Scandinavian Journal of Educational Research.

Kontakt:

Joanna Giota, professor i pedagogik, Göteborgs universitet
joanna.giota@ped.gu.se