Våld i familjen, en förälder som missbrukar – eller inga rena kläder, för små skor, inte tillräckligt med mat på bordet. Sådana barndomsupplevelser ökar risken för sjukdomar i vuxen ålder.
Många bär på barndomstrauman. Många lever till exempel med minnen av att ha blivit slagna som små.
– Utsatthet under barndomen är ett av våra största folkhälsoproblem säger barnläkaren Steven Lucas, som forskar om hur barndomsupplevelser kan påverka människor senare i livet.
”Den förmodligen viktigaste folkhälsostudien som du aldrig har hört talas om” – så har den kallats, The ACE Study. Den visade en tydlig koppling mellan svåra barndomsupplevelser och psykisk ohälsa – allt från mild ångest eller depression till mer allvarliga tillstånd och personlighetsstörningar. Men också en koppling till fysisk ohälsa, bland annat kärlsjukdom, cancer, typ 2-diabetes och svår övervikt.
Övervikt skyddade mot svåra barndomsminnen
Allt började i mitten av 1980-talet, när läkaren Vincent Felitti i San Diego, USA, förbryllades över att så många av hans patienter på överviktskliniken valde att avbryta behandlingen, trots att den var lyckad. I ett försök att förstå varför intervjuade han och hans kollegor nära 200 avhoppare.
En kvinna nämnde att hon som barn hade utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa – och det skulle visa sig att hon inte var den enda med den erfarenheten. Många hade även andra svåra barndomsupplevelser i bagaget, och det var ofta i nära anslutning till dem som deras viktproblem hade börjat. Men långt ifrån alla såg övervikten som ett problem.
Tvärtom kunde den upplevas som en lösning på det egentliga problemet, det som de aldrig tidigare hade pratat med någon om. Det var som om övervikten blev ett “skydd” från svåra barndomsupplevelser, har Vincent Felitti senare berättat.
Läs också: Trauma i barndomen kan ge fetma i vuxen ålder. Svensk studie från 2014 .
Tio svåra barndomsupplevelser
Forskaren Felitti kunde inte släppa tankarna på vad svåra upplevelser i barndomen egentligen gör med vår hälsa i vuxen ålder. Ett 20-tal år senare hade han och hans medarbetare påbörjat det som skulle komma att bli The ACE Study – en enkät med frågor om övergrepp och dysfunktion i familjen, de så kallade ACEs, Adverse Childhood Experiences.
26 000 personer fick frågan om de ville hjälpa forskarna att förstå hur barndomsupplevelser kan påverka hälsan i vuxen ålder, 17 421 svarade ja. Nästan 70 procent av deltagare hade haft en eller flera svåra barndomsupplevelser, nästan 90 procent av dem två eller flera.
Vad är en dålig barndom? – tio traumatiska barndomsupplevelser
Forskning har identifierat tio barndomsupplevelser som ökar risken för sjukdomar i vuxen ålder (Adverse Childhood Experiences, ACE):
1. Psykiskt våld
2. Fysiskt våld
3. Sexuellt våld
4. Känslomässig försummelse – när föräldern inte ser, och därmed inte kan tillgodose, barnets behov.
5. Fysisk försummelse – till exempel när saknas mat hemma, tvål att tvätta sig med eller kläder och skor är för små eller fel för årstiden…
6. Våld i familjen
7. Missbruk hos en förälder
8. Psykiskt ohälsa hos en förälder
9. Förälder i fängelse eller kriminalitet.
10. Föräldrars skilsmässa eller separation (om separationen medför fattigdom eller att en förälder försvinner för barnet).
Ju fler svåra upplevelser (ACEs), desto vanligare är det med medicinska, psykologiska och sociala problem som vuxen, enligt The ACE Study. Vid fyra eller fler svåra upplevelser ökar risken markant.
Källa:The ACE Study
ACE-studien var banbrytande, säger Steven Lucas, barnläkare och ledare för forskargruppen REACH, Research Enhancing Adolescent and Child Health, vid Uppsala universitet.
– Den blev ett startskott för många forskare världen över. Att hjärtkärlsjukdom och vissa typer av cancer hos en vuxen delvis skulle kunna ha att göra med att man som barn varit utsatt för våld – det gick som en chockvåg genom forskarvärlden. Man började inse att det här är mer än att det är synd om barnen, att det här har väldigt långtgående konsekvenser och är skadligt för både hjärnan och kroppen.
Barndomstrauma leder till toxisk stress
Många har lätt att förstå att återkommande svåra upplevelser i barndomen kan leda till psykisk ohälsa. Att det dessutom kan leda till fysisk sjukdom känns kanske inte lika självklart, för hur kan det komma sig?
Orsaken är toxisk stress, det vill säga en överdriven och långvarig aktivering av kroppens stress-svar-system, förklarar Steven Lucas.
– Det är som att nervsystemet hos barn med svåra upplevelser mer eller mindre ständigt badar i stresshormoner – och stresshormoner påverkar bland annat hjärtkärlsystemet och immunförsvaret, säger han.
Trygga vuxna kan skydda barn mot skadlig stress
Det innebär inte att det är ödesbestämt, att de som har haft svåra barndomsupplevelser kommer att drabbas av sjukdom som vuxen.
– Det är som med rökning – alla som röker får inte lungcancer, men alla har en förhöjd risk, säger Steven Lucas.
Det finns skyddsfaktorer, visar forskning. Vår personlighet kan vara en sådan – en del av oss är känsliga själar medan andra, som är mer robust byggda, kanske klarar lite mer påfrestning.
Omgivningen kan vara en annan skyddsfaktor. Om vi som barn hade andra trygga personer i vår närhet – kanske den andra föräldern, en farfar eller en lärare som brydde sig om oss – kan vi ha blivit lugnade och tröstade vid skrämmande upplevelser, så att våra nivåer av stresshormoner inte alltid behövde bli så höga.
Många lever med barndomstrauma
Förra året publicerade Steven Lucas och hans medarbetare en studie som visar att en mycket stor andel kvinnor och män i Sverige lever med erfarenheter och minnen av att ha blivit utsatta för våld:
- Ungefär var fjärde eller var femte av dem uppgav att de som barn hade utsatts för fysiskt våld från en förälder.
- Var tionde man hade upplevt psykiskt våld från en förälder, bland kvinnorna var den erfarenheten nära dubbelt så vanlig.
- Frekvensen av föräldrars våld mot barn var ungefär lika hög under större delen under den period på 57 år som forskarna studerade.
– Men omkring 1984, fem år efter att vi fick en lagstiftning som förbjöd barnaga, började det fysiska våldet minska, säger Steven Lucas.
Forskare vid Uppsala universitet har gjort en annan studie som bekräftar att en svår barndom ofta får allvarliga följder under en människas hela liv. Och särskilt om båda i ett par har sådana erfarenheter. 818 mödrar och deras partner svarade på en enkät om negativa barnupplevelser (ACE), ett år efter att de fått ett gemensamt barn.
– De som hade fler än fyra svåra upplevelser hade enorma svårigheter, framför allt när båda i paret hade fler än fyra svårigheter, säger Per Kristiansson, allmänläkare och forskare inom folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet.
Svårigheterna handlade bland annat om hög stressnivå, dålig självskattad hälsa, mycket ångest och depression, övervikt, dålig parrelation, låg utbildningsnivå och en högre grad av rökning, berättar han.
– Dessutom tenderar en kvinna med ACE att också ha en partner som är exponerad för ACE, säger Per Kristiansson.
Barn som bråkar och slåss – det kan finnas orsaker
Barn som beter sig avvikande eller utvecklar allvarliga psykiatriska svårigheter har i många fall goda anledningar att göra det, menar Kjerstin Almqvist, senior professor i medicinsk psykologi vid Karlstads universitet.
– Många lever under svåra livsvillkor på grund av att deras föräldrar har allvarliga svårigheter med missbruk, benägenhet att använda våld, psykisk sjukdom, kriminalitet eller funktionshinder – eller på grund av att barnen har drabbats av yttre omständigheter som innebär stora påfrestningar, till exempel krig eller mobbning.
Här har vi en paradox, menar hon. Å ena sidan vet vi att mellan 5 och 15 procent av de barn som växer upp i Sverige utsätts för våld, bevittnar våld mot en anknytningsperson eller försummas på grund av att en förälder har gravt missbruk. Å andra sidan har personal i förskola och skola en tendens att tänka att det beror på barnet självt, när de ser barn som är avvikande, som kanske slåss och bråkar.
– Det leder till att vi inte ger barn korrekta insatser. Insatserna är för dåliga och om de överhuvudtaget kommer så kommer de ofta för sent, när den toxiska stress barnen har utsatts för redan har gjort skada, säger Kjerstin Almqvist.
”Våga fråga föräldrar om problem”
Väldigt många föräldrar lever med problem som de skulle kunna få hjälp med om någon, på ett strukturerat sätt, vågar fråga vad de har för problem, säger Steven Lucas, barnläkare som leder projektet BarnSäkert, en svensk anpassning av den amerikanska metoden Safe Environment for Every Kid (SEEK).
Det började som ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet och är nu en arbetsmetod för barnhälsovården och socialtjänstens förebyggande verksamhet i fem regioner: Dalarna, Gotland, Jönköping, Blekinge och Uppsala.
– Vi har sett att det funkar. Föräldrar berättar om extrem föräldrastress*, nedstämdhet och ekonomisk oro när någon frågar, och det gör att de kan få hjälp. Vi kan hjälpa föräldrar till en bättre situation, och på så sätt får deras barn också en bättre situation.
– Ibland finns en välfungerande förälder som är fullt kapabel att ge den omsorg barnet behöver. Men för de barn som fortsätter leva i en utsatt situation handlar det i första hand om att ge skydd, särskilt om barnet är utsatt för misshandel och övergrepp. Vi behöver bli bättre på att anmäla oro för barn som far illa till socialtjänsten, menar Kjerstin Almqvist.
Hur ska vi hjälpa de utsatta barnen?
Det handlar också om att sänka riskerna. Att sätta in en en kontaktfamilj som ser och lyssnar på barnet, så att barnet förstår att ”det här är inte mitt problem, det är mina föräldrars”.
Hur gör man för att bearbeta sin barndom?
Flera behandlingsmetoder har visat sig ha god effekt för barn och vuxna med svåra barndomsupplevelser.
- För små barn upp till 5-6 år: CPP, Child Parent Psychotherapy, en tydligt anknytningsbaserad metod som bygger på att man arbetar med förälder eller annan omsorgsperson och barn tillsammans.
- För större barn: TF-KBT, traumafokuserad kognitiv beteendeterapi. Flera gruppmetoder har också visat god effekt.
- För tonåringar: EMDR, Eye Movement Desensitization and Reprocessing Therapy. Särskilt bra när man inte kan eller vill inkludera föräldrarna.
- För vuxna: Bland annat psykoterapi som specifikt attackerar påträngande minnesbilder, till exempel Prolonged exposure, en metod inom KBT, men också psykodynamiskt inriktade terapier som mer handlar om att återerövra förmågan att ha nära och trygga relationer.
Källa: Kjerstin Almqvist, senior professor i medicinsk psykologi vid Karlstads universitet.
Text: Maria Zamore på uppdrag av forskning.se
