Hopklumpade celler kan ge fel forskningsresultat

Artikel från Lunds universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

När man odlar mänskliga nervceller händer att dessa klumpar ihop sig med varandra. Och detta hopklumpande kan påverka forskningsresultaten på ett sätt som tidigare förbisetts, enligt en studie från Lunds universitet.

I studier om allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar som Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom, depression, autism och adhd används ofta odlade mänskliga nervceller.

Dessa celler används som ”modeller” för mänskliga hjärnor. Målet är att försöka återskapa de processer som sker i mänskliga hjärnor, men i ett mer lättillgängligt miniatyrformat som inte riskerar att skada någon. Grundprincipen är att man tar stamceller som man sedan ”lurar” till att utvecklas till mogna nervceller.

I en ny studie har forskare i Lund gjort en upptäckt om hur dessa odlade celler beter sig och kommunicerar.

Hopklumpning påverkar resultatet

– Vi kan visa att en tidigare okänd faktor, nämligen cellernas benägenhet att klumpa ihop sig i odlingssteget, har en stor påverkan på hur de kommunicerar och vilka resultat som erhålls, säger Carl-Johan Hörberg, biologidoktorand vid Lunds universitet.

I studier är det ytterst viktigt med reproducerbarhet, det vill säga att man ska kunna upprepa ett experiment och få samma resultat.

Men – eftersom odlade nervceller klumpar ihop sig olika mycket går det inte att lita blint på resultaten, säger Carl-Johan Hörberg. Det finns en slumpfaktor som är väldigt svår att förutse.

– Detta är något som måste tas hänsyn till vid experiment där man testar skillnader mellan två försök. Ett nytt läkemedel kanske kan tyckas påverka nervcellernas kommunikation, men i själva verket kanske det bara är hopklumpandet som påverkas.

Carl-Johan Hörberg hoppas att resultaten i framtiden kan leda till att forskare lyckas manipulera de odlade nervcellerna så att de beter sig som riktiga celler och uppför sig identiskt i alla experiment. Målet är på sikt att ”övertala” cellerna att växa mer som de gör i en riktig hjärna.

– Det skulle öppna nya möjligheter då vi på riktigt kan tala om att ha en ’minihjärna’ i labbet. Man skulle kunna studera depression, adhd och andra neuropsykiatriska sjukdomar eller funktionsvariationer på en molekylär och cellulär skala, säger Carl-Johan Hörberg.