Systemet som ska bevara svenska kyrkor riskerar att få motsatt effekt, enligt en avhandling. En ny syn behövs för att utveckla kulturarvet – och undvika att välbevarade kyrkor töms på innehåll.
Svenska kyrkans 3 000 kyrkor har i jämförelse med många andra länder ett starkt lagskydd och får en stor så kallad kyrkoantikvarisk ersättning för att bevara byggnaderna.
Systemet, som utformades inför skilsmässan mellan staten och kyrkan, är framgångsrikt genom att kyrkorna idag är välvårdade. Men eftersom Svenska kyrkan får allt färre medlemmar, och efterfrågan på gudstjänsterna minskar, blir det allt svårare att hålla kyrkorna öppna.
– I dag står många kyrkor stängda och oanvända och vi riskerar att i framtiden ha ett kulturarv som kanske är välbevarat på ytan men tomt på innehåll, det blir zombiekyrkor istället för levande kulturarv, säger konstvetaren Henrik Lindblad vid Uppsala universitet.
I en avhandling beskriver han hur den statliga kulturarvspolitiken – där kulturarv ses som dynamiska fenomen i ständig förändring – inte nämnvärt har påverkat regelverken och arbetet med kyrkorna.
Föråldrad syn på kulturarv
Henrik Lindblad menar att ersättningen och överenskommelsen mellan staten och kyrkan är baserad på en föråldrad syn på kulturarv och bevarande. Den har låst in kyrkorna i ett kyrkoantikvariskt system, som hindrar en nödvändig utveckling av kyrkorna som levande kulturarv och som även används till mer än gudstjänster.
Eftersom kyrkorna inte behandlas som andra kulturarv, har de inte hängt med i den övriga utvecklingen där kulturmiljöer ses som utvecklingsbara resurser.
– Den stängda Caroli kyrka i Malmö är exempel på en skyddad kyrkobyggnad som hamnat i kläm mellan olika synsätt – bevarande eller förnyelse av kulturarvet – där Riksantikvarieämbetet i rättsprocesserna har bortsett från de kulturpolitiska målen för att istället enbart hänvisa till skyddet i kulturmiljölagen, säger Henrik Lindblad och fortsätter:
– Följden har blivit en igenbommad kyrka som i stort sett tagit död på ett helt kvarter i centrala Malmö och som kostar ägaren 600 000 kr om året i förvaltning men som inte ger några inkomster.
Undviker mörka berättelser
Avhandlingen beskriver också hur förmedlingen av kulturarvet ofta fokuserar på de positiva berättelserna och hur de mörka undviks. Ett exempel är 1600-talets häxprocesser i Torsåker i Ångermanland, där kyrkan var pådrivande i förföljelserna där omkring 70 sockeninvånare avrättades.
Henrik Lindblad menar att häxprocesserna är exempel på svåra kulturarv som borde lyftas fram mer – för att belysa både kyrkans och statens historiska skuld och för att lära av tidigare misstag.
Helhetssyn behövs
I avhandlingen konstateras att med en helhetssyn på kyrkorna som levande kulturarv och samhällsresurser kan de få ökad användning för hållbar lokal och regional utveckling.
För att uppnå detta krävs en samsyn mellan staten och kyrkan. Det behövs också ökad kompetens hos kulturarvsprofessionen att arbeta med utvecklingsfrågor.
– Om lagstiftningen och den kyrkoantikvariska ersättningen i högre grad stödjer en utveckling av kyrkor som samhällsresurser har de en stor potential att bidra till den hållbara utvecklingen lokalt och regionalt.
Avhandling:
Kyrkliga kulturarv i en ny tid: Samlade studier och reflektioner, Uppsala universitet.
Kontakt:
Henrik Lindblad, konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, henrik.lindblad@konstvet.uu.se
