Staten bör ta ett större ansvar för att skapa ett jämlikt och välfungerande bostadssystem. Det menar en grupp forskare som har gjort en genomgång av Sveriges bostadshistoria och synat avgörande händelser.
I en ny bok analyserar forskare svensk bostadshistoria med fokus på byggande, finansiering och politiska beslut. Frågor som ställs är: Vad handlar den pågående bostadskrisen om hur kan den hävas? Vem bygger och hur finansieras byggandet?
– Med en solidarisk bostadspolitik menar vi ett jämlikt och inkluderande bostadssystem som utgår från låginkomsttagares behov, säger Dominika V. Polanska, docent i sociologi vid Södertörns högskola.
– Med solidariskt bostadssystem menar vi att alla ska ha möjlighet att skapa sig ett värdigt hem till en rimlig kostnad, och där staten tar ett större ansvar.
Marknadsorientering under lupp
I boken, som är resultatet av ett forskningsprojekt, synas bland annat den marknadsorientering som har präglat det svenska bostadssystemet under de senaste 30 åren. Marknadsorienteringen har lett till misslyckanden, enligt forskarna. Visserligen har bostäder byggts, men inte alltid de bostäder som behövs – och inte alltid bostäder till dem som verkligen behöver dem.
Dessutom har en rad politiska beslut, från såväl höger- som vänsterregeringar, lett till att allmännyttan har förlorat sin roll som hyresnormerande och att utbyggnaden av tillhörande infrastrukturer har halkat efter.
Statligt byggbolag kan visa vägen
– Vi förespråkar till exempel ett statligt byggbolag som kan sätta normen för vad det kostar att bygga och på så sätt kan hålla uppe en transparens kring kostnaden för byggande och boende. Vi ser också att samhället måste rikta om de resurser som går till det ägda boendet till andra former av boende, säger Dominika V. Polanska.
Titeln på den nya boken, Kris i bostadsfrågan – för en solidarisk bostadspolitik, är till viss del en blinkning till Alva och Gunnar Myrdals debattbok Kris i befolkningsfrågan från 1934.
– Den boken är problematisk i sig, för den hängde ihop med en hel del rasbiologiska idéer, säger Maria Wallstam, doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet.
– Men den var med och byggde upp en välfärds- och familjepolitik som var grunden för en stor förändring i hur man byggde politik. Vi säger inte att vi ska ha ett nytt miljonprogram, vi är inte på något sätt bakåtsträvande, men vi vill se minst samma statlig ambitionsnivå som tidigare.
Några avgörande tidpunkter
Den forskning som ligger till grund för boken pekar på en rad beslut, tendenser och politiska skiftningar som har lett fram till dagens bostadssituation.
– Avregleringen av bostadsrätter 1968 är ett sådant beslut då det öppnade upp för ombildningar av hyresrätter som kom senare, säger Maria Wallstam.
– Men framför allt ser vi hur förändringen tog fart under 1980-talet med de nyliberala strömningar som växte och sedan bäddade för stora systemförändringar på 1990-talet. Kulmen kom nog 2011 när allmännyttan inte lägre satte normen för hyror och framöver skulle drivas affärsmässigt. Tidigare gällde självkostnadsprincipen.
Nej tack till social housing
I andra delar av Europa förekommer ett så kallat dualistiskt bostadssystem, det vill säga att marknaden står för en typ av byggande och staten en annan. I Frankrike, Storbritannien och andra länder finns något som på engelska kallas social housing, det vill säga boende för människor som inte har råd med de bostäder som finns på den öppna marknaden.
– Det är inget vi vill se i Sverige. Det är ett stigmatiserande system som leder till ökad bostadsojämlikhet. Alla ska kunna bo i en hyresrätt och vara stolta över det. Vi efterfrågar den ambition och visioner för bostadsfrågan som föregick miljonprogrammet, säger Dominika V. Polanska.
Läs också: Miljöer som får oss att må bra
Bok:
Kris i bostadsfrågan – för en solidarisk bostadspolitik, forskarkollektivet Fundament. Boken är resultatet av forskningsprojektet Tillsammans för hållbara alternativ i en tid av kris.
