Iskallt, snö upp till knäna och dåligt med mat. Men vinter och 30 minusgrader är inga problem för en norrländsk älg. De är anpassade för sträng kyla på många finurliga sätt.
Långa, snörika, kalla och mörka vintrar med brist på mat följs av intensivt korta, varma, ljusa, somrar med explosionsartad tillgång till näringsrik föda. Så ser livet ut för vilda djur i norra Sverige.
Att förstå hur vilda djur anpassar sig till dessa snabba förändringar har kittlat ekologers nyfikenhet i decennier. Kunskapen om samspelet mellan vilda djur och deras omvärld är nödvändig för att kunna förstå och förutse effekter av ett förändrat klimat och av olika förändringar i miljön.
Vuxen älg klarar kylan
Ovanpå den tunna skaren driver lössnön i den bistra vinden. Termometern visar minus 24 grader för femte dagen i rad och där ute i skogen står älgarna med snö ända upp till knäna. Fryser de inte? Nej, för en vuxen älg är inte kyla eller snö något problem.
En vuxen älg i bra kondition klarar lätt temperaturer på minus 30 grader eller lägre. Pälsen är isolerande och släpper inte ut någon värme. En kalv kan ha det tuffare på vintern. Den är mindre och har därför svårare att både lagra energi och skydda sig mot kylan.
Större klövar, längre ben och kortare öron i norr
Ju längre norrut i Sverige vi kommer desto större blir älgarna. Älgar i Lapplands fjällvärld kan vara 20 till 50 procent större än älgar i sydligaste Sverige.
I områden där snötäcket är djupt och ligger kvar länge har älgarna större klövar och längre ben än vad som kan förväntas av deras kroppsstorlek. De smala långa benen är perfekt anpassade till kyla.
– Benen innehåller få muskler i de nedre delarna. Därmed krävs inte så mycket energitillförsel via blodet, och blodkärlen är få och små. Då kyls inte blodet ner i samma omfattning vilket gör att benen kan befinna sig i stark kyla i veckor i sträck utan att resten av kroppen påverkas speciellt mycket, säger Jonas Malmsten, forskare och viltveterinär vid Sveriges lantbruksuniversitet.
De norrländska älgarnas öron är också kortare, förmodligen för att släppa ut så lite värme som möjligt. Den långa näshålan hjälper till att värma upp inandningsluften för att minska belastningen på lungorna.
Ämnesomsättning på lågvarv
Förutom de fysiska anpassningarna händer också mycket spännande inuti älgkroppen när årstiderna växlar. För att klara perioder med strängt klimat och lite föda ställer älgen om hela sin ämnesomsättning för att hushålla med energin. Hela 60 procent lägre ämnesomsättning kan älgar ha när de går på lågvarv i slutet på vintern jämfört med när de är i full gång i slutet av juni.
– Älgen ställer om sin ämnesomsättning genom att sänka sin kroppstemperatur och hjärtfrekvens. Hjärtslagen varierade från 71,9 slag per minut under sommaren till 40,5 slag per minut under vintern, hos de älgar där vi studerat detta. Kroppstemperaturen var som högst 38,64 grader i juli och 38,03 grader i mars, säger Wiebke Neumann som är forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.
När kylan kommer erbjuder inte växterna samma näring längre och ungefär i november slutar älgarna att öka i vikt. Det som lagrats som fett ska nu ta älgen genom vintern som kommer.
Äter helst tallskott
I Ångermanlands inland ligger snön ofta djup om vintrarna. När det vita täcket väl har lagt sig, och blivit några decimeter djupt, blir föda i form av bärris och ljung nära marken otillgänglig. Till skillnad mot ren och rådjur gräver inte älgen i snön för att komma åt föda, på sin höjd skrapar den undan ett tunt snötäcke med klöven.
När snötäcket är några decimeter djupt utgörs födan nästan helt av skott från träd och buskar. Det mesta får älgen i sig då den betar i ungskogar. Tallskott dominerar i födan och näst vanligast är björkskott. Men älgen vill ha en blandad kost och äter också asp, ek, en, rönn och viden.
Både utbud och näringsinnehåll är skralt jämfört med sommaren och älgen ställer om sin ämnesomsättning och äter mindre. Under vintern äter en fullvuxen älg 1,3 procent av sin kroppsvikt per dygn räknat i torrvikt, födans vikt utan vatten.
Det innebär drygt fem kilo för en 400 kilo tung älg. Detta kan jämföras med de 14 kilo, eller 3,5 procent av kroppsvikten, som slinker ner en vanlig sommardag. Det totala energiintaget per dag är därmed påtagligt lägre under vintern.
Ägnar sig mest åt att idissla
Varje tugga är bara några gram och eftersom älgen är en idisslare ska allt ska tuggas minst två gånger. Därför är det inte konstigt att älgen inte gör så mycket mer under vintern än att idissla, vila och beta. För att spara på energin rör de sig så lite som möjligt.
När älgen inte får i sig tillräckligt med energi tär den på sina fettdepåer och till viss del på muskelvävnad. Innan vintern är över kan älgen förlora upp till 25 procent av sin höstvikt.
När det är lite eller ingen snö kommer älgen åt blåbärsris, lingonris, ljung och andra risarter som då kan utgöra en stor del av födan. Fler arter kan förekomma i älgmagarna, men ofta i väldigt små mängder. Dit hör exempelvis gräs, och då särskilt kruståtel eller den gräsliknande vårfrylen, som båda är vintergröna.
Gillar inte gran
Det finns också arter som älgen inte gillar. Dit hör gran, som är vanlig i svenska skogar, men också al och hägg.
Tallen som är den mest nyttjade födoväxten är samtidigt ett värdefullt trädslag för skogsägare. Älgen betar på tre olika sätt. Den biter av skott, bryter av stammen för att komma åt högre sittande skott och gnager bark. Denna påverkan skadar inte bara tallen. Den medför också att skogsägaren får mindre betalt för virket när tallen avverkas.
Text: Susanne Bergström, SLU
Kontakt:
Wiebke Neumann Sivertsson, forskare vid institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, wiebke.neumann@slu.se
Jonas Malmsten, forskare och viltveterinär vid institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, jonas.malmsten@slu.se
