Späckhuggaren som hittades död på västkusten förra året var bara 18 år gammal. Trots detta var tänderna nedslitna, visar forskares studier.
I maj förra året hittades en död späckhuggare vid Hunnebostrand på västkusten.
Undersökningar visade att den nästan sju meter långa späckhuggaren var väldigt mager. Tänderna var nedslitna och många satt löst i tandköttet.
Inflammation i tandköttet kan ha gjort det svårt för späckhuggaren att äta. Det kan ha lett till utmärgling och död. En åldersbestämning har dock visat att späckhuggaren bara var 18 år gammal, något som överraskar forskare.
– Det är inte ovanligt att denna typ av späckhuggare har slitage på sina tänder, men med tanke på hur allvarligt nedslitna tänderna var på denna individ, misstänkte vi först att det var en äldre individ. Men våra undersökningar visar att den var betydligt yngre än vad vi först trott, säger Linnea Cervin, marinbiolog vid Naturhistoriska Riksmuseet.
Forskare ska undersöka vad tandslitaget beror på
Forskarna ska nu undersöka vad tandslitaget kan bero på. I samband med undersökningen av djuret togs också flera prover till museets miljöprovbank. Späckhuggarens skalle ingår nu i museets bensamlingar och kommer att bli viktig för forskningen. Det är den första skallen som kommit in till museet på 145 år.
– Denna individ är ännu en värdefull resurs för forskning och kommer vara det i många år framöver, säger Daniela Kalthoff, intendent och ansvarig för däggdjurssamlingarna vid Naturhistoriska riksmuseet.
Fakta om späckhuggare
Späckhuggare, Orcinus orca, är en tandval. Hanen kan bli upp till 9.5 meter lång och väga åtta ton. Honan kan bli upp till sju meter lång och väga runt fyra ton. Den döda späckhuggaren i Hunnebostrand vägde 2,8 ton.
Späckhuggare finns i alla större hav och ses nästan varje år utanför västkusten i Sverige, där den jagar makrill. Späckhuggare har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Det är en anpassning till jakten på fisk men också på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon.
Fakta: WWF och Naturhistoriska riksmuseet
Kontakt:
Linnea Cervin, marinbiolog vid Naturhistoriska riksmuseet, Linnea.Cervin@nrm.se
