Betydande mängder PFAS finns i biofilter som ska rena dagvatten från skadliga föroreningar. Det visar en internationell studie med forskare från Luleå tekniska universitet.
Förekomsten av PFAS-kemikalier är ett stort problem eftersom de har skadliga effekter på både miljö och människors hälsa. PFAS bryts ner mycket långsamt och kallas därför evighetskemikalier.
Deras höga löslighet och rörlighet i vatten bidrar även till att de cirkulerar länge i vattenmiljöer.
I en studie har forskare vid Luleå tekniska universitet och Ohio State University undersökt förekomst, koncentration och utbredning av PFAS i urbana biofilteranläggningar där dagvatten, till exempel regnvatten, renas.
Stora mängder upptäcktes
Den här typen av reningsanläggningar ökar över hela världen, inte minst i Sverige. Biofiltrens uppgift är att filtrera olika slags föroreningar, men trollar inte bort dem. Föroreningarna stannar kvar i reningsfiltren som måste underhållas och bytas ut.
Forskarna har undersökt 35 PFAS-ämnen i 20 biofilteranläggningar i Ohio, Michigan och Kentucky.
– Vi har hittat betydande mängder PFAS i de flesta biofilteranläggningar som vi har studerat, säger Ali Beryani, doktorand inom VA-teknik vid Luleå tekniska universitet.
Rening med biofilter
Dagvatten är till exempel regn och smältande snö som rinner bort från vägar, parkeringsplatser eller tak i stadsmiljöer.
I biofilteranläggningar renas dagvattnet genom filtermaterial som huvudsakligen består av jord- och/eller sandlager som kan vara upp till en meter tjockt. I botten ligger dränering som samlar upp det renade vattnet som sedan släpps till ledningsnät och vidare ut till sjöar och andra vattendrag.
Utan biofilter avleds orenat dagvattnet direkt till vatten där vi badar, fiskar och tar dricksvatten.
För att rena vatten från de flesta metaller fungerar biofilter oftast väldigt bra. Anläggningarna är däremot inte byggda för att rena vatten från PFAS, eftersom förekomsten av dessa kemikalier i dagvatten uppmärksammats först på senare år.
I filter som inte byts lika ofta
Studien visar att bland föroreningar som metaller – från till exempel vägtrafik – hamnar den största mängden högst upp i filtermaterialet, i de översta tio centimetrarna. Men PFAS uppvisar ett annat mönster.
– Till skillnad från till exempel metaller som fångas upp relativt högt upp i biofilteranläggningarna, så var PFAS spridd oregelbundet i samtliga filterlager genom reningsanläggningarna, även längst ner i filtermaterial som sällan byts ut vid underhåll. De här resultaten kan få stor betydelse för förståelse av reningsprocesser och framtida drift och underhåll av biofilteranläggningar, säger Ali Beryani.
PFAS fångas inte upp lika lätt
Många av PFAS-ämnena är mer vattenlösliga, så kallade hydrofila föroreningar. Dessa absorberas inte lika lätt, eller inte alls, av filtermaterialet.
– I de biofilteranläggningar vi undersökt hittade vi både kortkedjiga och långkedjiga PFAS i sedimenten. Långkedjiga PFAS är särskilt oroande på grund av deras mycket långa halveringstid, högre toxicitet samt risken för bioackumulering. Däremot är de kortkedjiga molekylerna mindre giftiga men mer lättlösliga och rörliga i vattenmiljöer, säger Ali Beryani.
Biofilter för rening av dagvatten har liknande konstruktion världen över. Därför kan resultaten från studien användas i de flesta länder, enligt forskarna.
Flera stater i Amerika och även EU har listat ett antal PFAS-kemikalier som man vill förbjuda eller begränsa. Trots detta kommer dessa ämnen att hittas i miljön lång tid framöver på grund av deras långsamma nedbrytning.
Vetenskaplig studie:
Occurrence, Concentration, and Distribution of 35 PFASs and Their Precursors Retained in 20 Stormwater Biofilters, Environmental Science & Technology.
