Världen går mot 3 graders uppvärmning. Många menar att en klimatkatastrof redan är ett faktum. Betyder det att människor ger upp och struntar i klimatet? Tvärtom menare forskare, kan en mörk syn på framtiden bli en drivkraft för förändring.
– Dystopiska framtidsbilder kan frigöra människors handlingskraft, säger Carl Cassegård, sociolog vid Göteborgs universitet.
Efter COP 29, FN:s klimattoppmöte i Baku 11–24 november, finns risken att många känner att klimatpolitiken är otillräcklig. Ländernas klimatplaner stämdes av 2023. Och just nu pekar det mesta mot tre graders uppvärmningen av planeten till år 2100 – jämfört med förindustriell tid.
Inom klimatrörelsen menar många att det är för sent att avvärja ett klimathot – vi är redan mitt i katastrofen. Sociologen Carl Cassegård vid Göteborgs universitet kallar det att ha ett post-apokalyptiskt synsätt på klimatförändringarna. Tillsammans med kollegan Håkan Thörn har han undersökt olika sätt att se på framtiden i ett allt extremare klimat.
Bland annat har de lyssnat till människor inom miljörörelsen och hur medier rapporterar om klimatförändringarna. Men också observerat hur miljörörelser i Japan, Sverige, Danmark och USA agerar. Med all den datan i ryggen har de skrivit två böcker och definierat tre olika sätt att se på framtiden när det gäller klimat, miljö och hållbarhet, som de kallar framtidsberättelser:
-
1
Miljörörelsen varnar ofta för apokalypsen, en framtida katastrof som det gäller att avvärja.
-
2
Många politiker pratar hellre om ”det gröna framsteget.” Det går ut på att vetenskap, teknik, och i många fall marknaden, kommer att lösa miljöproblemen utan alltför stora ingrepp i dagens sätt att leva.
-
3
Den berättelse som forskarna kallar ”post-apokalypsen” betonar att katastrofen redan är här, men att det är meningsfullt att handla ändå.
Källa: Böckerna I apokalypsens skugga. Miljörörelser och industrikapitalism 1870–2020 och Post-Apocalyptic Environmentalism: ‘The Green Movement in Times of Catastrophe
Grön tillväxt – vad är det?
Ett så kallat post-apokalyptiskt budskap i klimatdebatten är att ”varje grad spelar roll”, och att det är viktigt att minska lidande och bekämpa orättvisor även i en varmare värld.
Det gröna framsteget däremot är en idé om att det går att skapa en bättre framtid genom att kombinera ekonomisk tillväxt med miljöhänsyn. Naturen är visserligen en resurs att utnyttja, men det ska ske med försiktighet och underordnat andra mål som ”naturskydd”, ”hållbarhet” eller ”ekologisk balans”.
– Grundproblemet med framtidsberättelsen det gröna steget är, menar Carl Cassegård, att man förutsätter att ekonomisk tillväxt är oundgänglig, och den kräver mer resurser. Jag tror inte att jordens resurser räcker.
Andra tog tidigt fram betydligt mörkare framtidsvisioner. De tyska 1900-talsfilosoferna Max Horkheimer och Theodor Adorno varnade redan 1947 för att vår strävan att behärska naturen kan slå tillbaka på oss själva:
Varning för att naturen kan slå tillbaka
När vi försöker kontrollera naturen med hjälp av teknik, kan vi också börja att använda samma teknik för att kontrollera varandra. På det följer att både natur och människor allt mer behandlas som objekt att manipulera.
- Förlust av autonomi: Människan blir alltmer beroende av teknik och förlorar sin egen förmåga att tänka kritiskt och handla självständigt.
- Miljöförstöring: Den ohämmade exploateringen av naturen leder till allvarliga miljöproblem.
- Sociala orättvisor: Teknikens utveckling gynnar oftast de redan mäktiga och bidrar till att öka de sociala klyftorna.
Baserat på Max Horkheimers och Theodor Adornos verk Upplysningens dialektik, 1947
Slutresultatet blir då inte bara det vi idag kallar miljökatastrofer – utan också att många människor känner sig maktlösa i förhållande till samhället.
Vem kan stoppa havet?
Ett exempel på det är begreppet Antropocen, som introducerades på allvar av nobelpristagaren Paul Crutzen i början av 2000-talet. Han och geologen Eugene F. Stoermer föreslog att vi har lämnat den geologiska epoken Holocen och nu befinner oss i en ny epok där människan är den dominerande kraften som formar jorden.
Det innebär att människan å ena sidan aldrig förr har haft större möjligheter att behärska eller ingripa i naturen, men å andra sidan har en känsla av maktlöshet brett ut sig: det mänskliga samhället har blivit en geologisk kraft som inte går att stoppa och som rör sig i katastrofal riktning.
Ett mer jordnära exempel på hur naturen kan slå tillbaka är när människor försöker kontrollera havsnivån vid en stad, med exempelvis vallar. När beslutsfattare har en övertro på människans förmåga att begränsa vattnet kan det leda till större skador vid en storm eller översvämning, jämfört med om beslutfattare har en större ödmjukhet inför naturkatastrofer, och anpassar sina beslut därefter.
Människor sörjer artdöden
Carl Cassegård tror att tankarna bakom sådana mörka scenarier var att chocka människor, och att chocken skulle skapa distans och ett kritiskt förhållningssätt. På liknande sätt kan fakta om miljökriser chocka människor, till exempel bilden av vad som kan hända på jorden vid fyra graders uppvärmning eller det faktum att åtta miljoner arter hotas av utrotning. Sådana överväldigande framtidsvisioner kan få människor att aktivt avskärma sig från andra mer hoppfulla bilder av framtiden som är förknippade med framstegsberättelsen. I stället börjar människor att sörja, visar Cassegårds studier.
– En intervjuperson jämförde det med när en nära anhörig ligger döende. I en sådan situation kan det kännas ovidkommande med hoppfulla budskap. De distraherar från situationen och från det sorgearbete som behöver göras.
Men det innebär inte att en positiv syn på framtiden är ett måste för handlingskraft.
Många tror att mörka eller alltför dystopiska bilder av framtiden gör människor passiva. Det är möjligt, men risken ska inte överdrivas, säger Carl Cassegård.
– Tvärtom kan sådana framtidsbilder frigöra människors fantasi. De kan ge redskap för att tänka kring framtiden och upptäcka meningsfulla handlingsalternativ, säger han.
Kraft mitt i en klimatkatastrof
Många människor saknar hopp om att kunna stoppa en klimatkatastrof. Men agerar ändå. Så kallad aktivism utan hopp finns i fyra former, enligt Carl Cassegård:
- Kampanjande: konfrontativ aktivism som civil olydnad.
- Sörjande: kommunikation, samtal, ritualer och meditation.
- Byggande: praktiska aktiviteter som att odla eller bygga.
- Konfrontativ aktivism utan att drivas av hopp.
Källa: Artikeln Activism without hope av Carl Cassegård
Inom film och litteratur skildras ofta människor som upplever sig leva i skuggan av en apokalyps som destruktiva och brutala. Det spelar liksom ingen roll vad man gör – världen ska ändå gå under. Men bland annat Carl Cassegårds forskning visar att det inte behöver vara så. Människor kan uppleva sig leva på randen av en katastrof, och ändå göra något konstruktivt.
Däremot måste människor känna någon form av hopp eller mening för att fortsätta agera, menar Cassegård.
– En katastrof kan väcka engagemang och handlingskraft för att minska lidande. Och att lindra människors lidande kan kännas tillräckligt meningsfullt för att leda till ett slags hopp.
Det får människors att förändra
Mörka och dystopiska framtidsbilder kan frigöra handlingskraft, menar forskare.
Varför fungerar det så?
- Motivation: När vi ser hur illa det kan bli, blir vi mer motiverade att göra något för att förhindra det.
- Empati: Vi börjar bry oss mer om andra människor och om framtida generationer.
- Kreativitet: Att tänka på en mörk framtid kan tvinga oss att hitta nya lösningar och sätt att leva
Men det handlar inte bara om framtidsvisioner: Det handlar också om att vara realistisk och förstå allvaret i situationen. Samtidigt måste vi tro att vi kan göra skillnad. Genom att engagera oss i klimatarbetet kan vi skapa en bättre framtid för oss själva och för kommande generationer.
Så vad kan vi göra?
- Informera oss: Ju mer vi vet, desto bättre rustade är vi att agera.
- Engagera oss: Prata med andra, delta i demonstrationer, och stöd organisationer som arbetar för klimatet.
- Bygga gemenskap: Tillsammans är vi starkare.
- Ta hand om oss själva: Det är viktigt att ta hand om sin mentala hälsa, särskilt när man arbetar med tuffa frågor.
Text: Abigail Sykes och forskning.se
