Vilka egenskaper kännetecknar människor som tar risker för att hjälpa andra? Några faktorer vara tycks avgörande, enligt en ny studie som har pejlat inställningen hos gymnasieungdomar i Sverige.
Människor som hjälper andra trots att de utsätter sig själva för stor fara fascinerar och har länge intresserat forskare. I en ny, mindre, studie har forskare låtit 231 gymnasielever uppskatta sannolikheten för att de skulle hjälpa en person från en utsatt grupp – även om de i och med handlingen riskerade sin egen säkerhet.
Risktagande krävs
Den enskilt starkaste faktorn för att våga hjälpa någon var, enligt studien, riskbenägenhet.
– Många människor kan uppleva att något är moraliskt fel, men det krävs att man vågar ta risker för att gå från vardagligt hjälpbeteende till handlingar som innebär en personlig kostnad – social, fysisk eller juridisk, säger Magnus Lindén, forskare i psykologi vid Lunds universitet.
Slutsatserna om riskbenägenhet som den viktigaste faktorn ligger i linje med tidigare studier. Forskare från USA har undersökt egenskaper som framträdde bland människor som hjälpte judar under Förintelsen. Några av de egenskaper som visade sig vara viktiga var riskbenägenhet, gruppidentitet, empatisk förmåga och moraliska förebilder under uppväxten. Just dessa egenskaper ville forskarna i den aktuella studien undersöka hos gymnasieeleverna.
Utöver riskbenägenhet spelar empati också en central roll, enligt studien. Effekten av empati framträdde som stark på egen hand, men samverkade också med uppväxten. Det fanns en kombinerad effekt av att ha en rollförebild under barndomen och att vara empatisk.
Identifikation viktigt
En tredje faktor som spelade roll för gymnasieungdomarna var gruppidentitet. Det handlar om vilka man uppfattar som sin så kallade ingrupp, det vill säga vilka andra människor som man identifierar sig med. Ju snävare ingrupp, desto mindre benägen är man att ingripa för ”andra”.
Tidigare forskning visar att när gränserna i stället dras bredare, mot en gemensam, mänsklig, identitet, ökar sannolikheten att människor agerar. Som exempel nämner Magnus Lindén att många som hjälpte judar under Förintelsen ofta identifierade sig med medlemmar ur just den gruppen. Det kunde vara via kopplingen mellan judendom och kristendomen eller för att de såg hela mänskligheten som en grupp.
Samma identitetsmönster återfinns hos människor som ingrep och räddade tutsier under folkmordet i Rwanda 1994, där många av dem som ingrep tyckte att de var deras kollektiva skyldighet att göra något.
Ledare styr vem som är ”vi”
När det gäller vilka som ses som ingruppen spelar politiken en viktig roll, säger Magnus Lindén.
– Politiker och andra auktoriteter är viktiga när det gäller att sätta ramar för vilka som ingår i gemenskapen och vilka som utesluts. Det kan handla om att själv vara en etisk rollförebild och kommunicera moraliska värden som välvilja, tolerans, medmänsklighet, integritet och personligt ansvar. En ledare kan också fokusera på vad det är som enar grupper eller på att den egna gruppens identitet är att vara inkluderande.
Magnus Lindén menar att ledarskap, i kombination med vägledning i moraliska värden och träning i empati, är avgörande för att få människor att våga ingripa för medmänniskor i riskfyllda situationer.
Hur kan man alls dra några slutsatser av ett sådant här självskattningstest som ju inte prövas mot verkligheten? I teorin vill väl alla vara en hjälte?
– Styrkan med studien är att den replikerar tidigare fynd i en ny kontext. Samma faktorer som var viktiga hos dem som räddade judar verkar alltså spela roll även här, säger Magnus Lindén.
– Det är förstås ett problem att vi använder självskattningar. Samtidigt finns det en del stöd för att det ändå finns en hyfsat god koppling mellan intention och faktiskt beteende. Sen vet vi att många som tror att de skulle ingripa inte gör det när det blir skarpt läge. Men människor med de egenskaper vi har undersökt verkar faktiskt ingripa oftare.
Vilka slutsatser drar ni efter att ha jämfört gymnasisternas svar med tidigare forskning om vad det är som driver människor som sätter sin egen säkerhet på spel när det hjälper andra?
– Studien ger stöd för att de mönster som återfanns hos de som räddade judar under Förintelsen också återfanns hos dagens gymnasieelever. I det här fallet gällde motivationen inte bara judar utan också en annan ut-grupp, säger Magnus Lindén.
Om studien
231 gymnasieelever i Malmö besvarade genom självskattning frågor om hur sannolikt det var att de skulle ingripa och hjälpa i situationer där judar eller muslimer utsatts för systematisk förföljelse.
Gymnasieeleverna fick svara på frågor om föräldrar som moralisk förebild, empati, riskbenägenhet och hur de identifierar sig med utsatta grupper – och ta ställning i hypotetiska scenarier som inspirerats av danskar som hjälpte judar under Förintelsen.
Källa: Lunds universitet
Vetenskaplig artikel:
Who Intervenes When Jews or Muslims are Persecuted? Replicating a Profile Pattern from Holocaust Rescuers, Heroism Science.
