Trots att brunbjörnen nästan utrotades i början på 1900-talet så har varken inavelsgraden eller individernas genetiska variation påverkats, visar en studie. Resultatet överraskade forskarna och kan troligtvis förklaras med genetiskt utbyte via vandrande hanbjörnar.
Under början av 1900-talet drevs den skandinaviska brunbjörnen nära utrotning på grund av intensiv jakt. När stammen var som minst bestod den av omkring 130 individer. I dag har populationen återhämtat sig och uppgår till cirka 3 000 individer.
Nu har forskare vid Centrum för paleogenetik, som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, kartlagt och jämfört hela arvsmassan hos både historiska och nutida brunbjörnar för att ta reda på hur den närheten till utrotning påverkade genetisk variation och inavelsgrad över tid.
Studien visar överraskande nog ingen påvisbar förlust av individuella björnars genetiska variation och ingen ökning av inavel efter populationskraschen.
Genetiskt utbyte mellan nord och syd motverkade skadlig inavel
Även om forskarna inte hittade någon förlust i björnas genetiska variation såg de tydliga förändringar i släktskapet mellan de nordliga och sydliga delpopulationerna. Resultaten tyder på att hanbjörnar från norra Skandinavien vandrade söderut, vilket ökade genflödet mellan de tidigare mer genetiskt åtskilda populationerna.
Det genetiska utbytet mellan de nordliga och sydliga delpopulationerna verkar ha varit centralt för att upprätthålla variationen och motverka skadlig inavel, och visar hur rörelse mellan delpopulationer kan fungera som en genetisk buffert efter kraftiga populationsminskningar.
– Vår studie tyder på att populationer som nästan utrotats inte behöver ha förlorat så mycket genetisk variation som förväntat, om det finns möjlighet till genflöde mellan individer från genetiskt distinkta delpopulationer, säger Amanda Lindahl, doktorand vid Centrum för paleogenetik.
– Det är dock viktigt att komma ihåg att även om individernas genetiska variation verkar ha bevarats, så kan den totala mångfalden i en population minska eftersom unika varianter kan gå förlorade. Sådana varianter är viktiga för en populations förmåga att hantera miljöförändringar, säger Isabelle Feinauer, doktorand vid Centrum för paleogenetik.
Visar vikten av att få in nytt blod i svenska vargstammen
Studiens resultat kan inte användas direkt inom dagens viltvårdsförvaltning av brunbjörn, men enligt forskarna är det goda nyheter att inavelsgraden inte är så hög som man kunde befarat.
– Det är även värt att nämna att det i och med denna studien nu finns en utmärkt databas över hur björnarnas arvsmassa ser ut i olika delar av landet, vilket man inom förvaltningen skulle kunna använda för att utveckla nya verktyg för att övervaka populationen vad gäller inventering av antalet björnar och släktskap mellan individer, säger Love Dalén, professor och forskningsledare vid Centrum för paleogenetik.
Han betonar att dessa resultat visar hur viktigt genflöde är för att bli av med inavel i små och/eller flaskhalsade populationer, till exempel hur viktigt det är att få in nytt blod i den svenska vargstammen.
Forskningen om brunbjörnar vid Centrum för paleogenetik fortsätter nu bland annat med att studera brunbjörnens evolution på längre tidsskalor, till exempel hur förhistoriska klimatförändringar påverkat brunbjörnens utbredning och populationsdynamik.
Vetenskaplig artikel:
Temporal genomics reveals widespread but unexpected consequences of a bottleneck in the Scandinavian brown bear, Royal Society Open Science.
