Därför har kvinnor varit doldisar i forskarvärlden

Albert Einstein, Thomas Edison, Stephen Hawking – tre av en till synes oändlig rad av framstående, manliga forskare. Men kvinnor har inte haft en lika självklar plats i forskarvärlden. Varför det?

Det är knappast så att kvinnliga stjärnforskare lyser med sin frånvaro i vetenskapshistorien:

Hypatia av Alexandria var ett vida känt mattesnille på 300-talet.

Laura Bassi var 21 år när hon blev professor i anatomi vid universitetet i Bologna 1732.

Den första kvinnliga Nobelpristagaren Marie Curie, och en av kvinnorna bakom gensaxen Crispr, Emmanuelle Charpentier, är andra exempel på superkändisar i forskarvärlden.

Nobelpristagaren i fysik 2023, Anne L’Huillier Wahlström som forskar vid Lunds universitet, är en annan.

Kvinnor har fått jobba i motvind

Men många kvinnor har fått jobba i motvind, och gjort sig ett namn mot alla odds. Fortfarande är kvinnor i minoritet på de högre posterna inom akademin.

– Kvinnor har förhindrats från att delta i vetenskapen, säger Staffan Bergwik, professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Detta har i huvudsak skett på 3 sätt, menar han:

• 1

  Kvinnor stängdes ute från universiteten

  Kvinnor var länge utestängda från vetenskap och forskning. I Sverige till exempel, fick kvinnor inte arbeta som statstjänstemän förrän efter 1925, vilket innebar att de inte heller kunde jobba på universitet. Eftersom forskningen sedan slutet av 1800-talet främst skedde på universiteten, hindrades kvinnor från att delta. Liknande regler fanns i många andra västländer.

• 2

  Kvinnor fick inte vara med i vetenskapliga nätverk

  – Vetenskap har alltid bedrivits i särskilda rum och miljöer: akademier, universitet, laboratorier, observatorier och vetenskapliga salonger. Och män har inte tillåtit kvinnor att vara med i dessa vetenskapliga nätverk, säger Staffan Bergwik.

• 3

  Idéer om manligt och kvinnligt

  – Det finns en lång historia av att förknippa vetenskap med förnuft och rationalitet och att i sin tur förknippa det med manlighet. Det har gjort att man indirekt definierat kvinnlighet som något annat, som att vara vårdande och känslostyrd – sådant som inte ansågs passa ihop med vetenskaplig verksamhet, säger Staffan Bergwik.

  – Vissa anser att tankar om kvinnan som styrd av sin kropp och sina äggstockar förstärktes under den här perioden. Det här avspeglade sig bland annat i att man under 1880-talet och en bit in på 1900-talet inte ansåg att kvinnor hade den nyfikenhet, den fysiska uthållighet och det konkurrenstänkande som krävdes för att vara forskare. Kvinnor blev osynliggjorda.

Kvinnor fanns – men vi har inte berättat om dem

Staffan Bergwik lyfter fram en fjärde sak: hur vi berättar om historien och det som hänt tidigare.

– Å ena sidan säger vi att kvinnor har varit utestängda från vetenskapen. Å andra sidan har kvinnor varit närvarande i vetenskapen hela tiden, men de har inte erkänts som viktiga inom vetenskapen – vare sig då eller nu. Historieskrivningen har alltså medverkat till att osynliggöra de kvinnor som trots allt funnits.

Hur ser det ut idag? Nu är kvinnor i majoritet på många universitetsutbildningar.

Kommer kvinnorna ifatt männen nu?

Frågan är svår, säger Staffan Bergwik.

– En del pratar om en pipeline-effekt; att vi om 40 år kommer att ha fler kvinnliga forskare och Nobelpristagare eftersom vi idag utbildar många kvinnor i naturvetenskap.

Staffan Bergwik är skeptisk.

– Även i dagens Sverige blir det färre kvinnor ju högre upp i den akademiska hierarkin man kommer. Det tycks alltså fortfarande finnas utsållningsmekanismer som gör att många kvinnor överger vetenskapen. Jag tror att det krävs politisk kamp och reformer för att förändra sådana här strukturer. Vetenskapen är en del av samhället. Ju mer jämställt ett samhälle är, desto bättre är det för en jämställd vetenskap.

Text: Maria Zamore och redaktionen på forskning.se

Läs också:

Ada Lovelace skrev den första algoritmen

Psst …

Vetenskapens värld är stor – denna guide är liten. Se det här som en startpunkt för att förstå mer om forskning. Saknar du något eller har du en synpunkt? Mejla oss gärna på red@forskning.se