Svensk stadsplanering under stormaktstiden utan motstycke i Europa
En så omfattande stadsplanering som i det svenska stormaktsväldet fanns ingen annanstans i det dåtida Europa. För att hitta något motsvarande får man gå till de europeiska kolonierna i Sydamerika och Fjärran Östern. Fortfarande sätter det som gjordes då sin prägel på de flesta av Sveriges och Finlands äldre städer. Om detta kan man läsa i en doktorsavhandling från SLU av Nils Ahlberg.
Sverige och i ännu högre grad Finland hade få medeltida städer och alla låg i de södra landsdelarna. De nordligaste städerna var Ulfsby (dagens Björneborg) och Raumo i Finland och på den svenska sidan Gävle. Med grundandet av nationalstaten och i takt med att statsmakten stärktes fick städerna och stadsplaneringen en allt större betydelse. I de svenska arkiven finns ett internationellt sett unikt kartmaterial från 1600-talets början och framåt som visar detta. Det är allt från uppmätningar, “spionkartor”, skisser och princip-förslag, alternativ och revideringar till praktkartor för presentation och som propagandastycken.
Nils Ahlberg har stad för stad gått igenom dessa kartsamlingar och annat material och tecknar nu en bild av den svenska stadsplaneringens utveckling under perioden 1521-1721. Under sitt doktorsarbete har han varit knuten till två institutioner: konstvetenskap vid Stockholms universitet och landskapsplanering vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet).
Stadsplaneringen speglar den politiska och ekonomiska utvecklingen under den svenska stormaktstiden och dess uppbyggnadsskede, och de omvälvande samhällsförändringar som gjordes då. I allt detta spelade städerna en central roll. Efter en försiktig början under Gustav Vasas tid kommer en första lite större grupp planer under 1580-talet, men den stora uppgången inleds vid 1600-talets början och når en markant kulmen under 1640- och 1650-talen.
Sammanlagt gjordes cirka 100 nyanläggningar. De allra flesta var grundningar av helt nya städer, men det hände också att gamla städer flyttades och byggdes upp på nya platser. En andra typ av åtgärd var planförändringar i existerande städer, tillsammans cirka 175 projekt. Det rörde sig om regleringar som ofta var mycket omfattande, utvidgningar, separata förstäder eller kombinationer av dessa. En tredje typ av åtgärd var befästningsanläggningar. Planerna var till att börja med oregelbundna men vid 1600-talets början tar de rätvinkliga rutnätsplanerna över helt. Ibland finns det inslag av kanaler och någon gång förekommer ett gatunät med radiellt utstrålande gator.
Undersökningen bygger på närmare 340 sammanhållna stadsplaneprojekt med drygt 600 enskilda planer på 175 platser: Alingsås, Andersö skans, Arboga, Arjeplog, Askersund osv. Det är inte bara vanliga städer utan även andra platser där man kan tala om “stadsplanering” i Sverige, Finland, runt Östersjön och ända långt borta i Vitryssland, Tyskland och dagens USA. I en separat volym finns runt 370 kartor och en del andra bilder i färg. En sådan sammanställning av våra viktigaste äldre stadskartor har aldrig gjorts tidigare. Och flera av dem har inte publicerats förut.
Nils Ahlberg ger en helhetsbild av svensk stadsplanering under perioden efter medeltiden fram till stormaktstidens slut, med utgångspunkt från studier av de enskilda städerna. Syftet med avhandlingen är inte bara att öka kunskapen om hur stadsplaneringen utvecklades under perioden – vilka åtgärder man vidtog, hur planerna såg ut, hur viktiga delar som torg, gator och tomter utformades och olika bakomliggande faktorer. Avhandlingen ska också kunna fungera som ett redskap idag, i praktisk kulturmiljövård, i samhällsplanering och i gestaltande av den yttre miljön. Stadsplanen – stadens skelett – är en nyckel till förståelsen av stadsmiljön, både som helhet och i dess enskilda delar. Den är det grundläggande elementet och den mest långlivade strukturen. Dess utvecklingsstadier och förändringar är ett av de tydligaste uttrycken för en stads historia.
Staden, som en del av vår livsmiljö, är ett av SLU:s fem ansvarsområden, och här ingår de historiska värdena som en grund för resursutnyttjande och långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Avhandlingen är den första inom ramen för en särskild satsning på “kulturmiljöplanering”. Det är den största undersökning som gjorts av svensk stadsplanering under stormaktstiden och också en av de till sidantalet mest omfattande avhandlingar som lagts fram vid SLU. Författare är Nils Ahlberg, internationellt verksam kulturhistoriker med ett förflutet vid Riksantikvarieämbetet, och arbetet har utförts i samarbete mellan Institutionen för landskapsplanering Ultuna och konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.
FL Nils Ahlberg, institutionen för landskapsplanering, Ultuna, SLU, försvarar torsdagen den 6 oktober 2005 kl. 13.00 sin avhandling “Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521-1721”. Disputationen avser filosofie doktorsexamen. Disputationen äger rum i Loftets hörsal, Ultuna, Uppsala. Opponent är FD Marianne Råberg, stadsantikvarie, Stockholms stadsmuseum.
Kontaktinformation
Mer information:
Nils.Ahlberg@lpul.slu.se, 08-34 65 59, (Oanträffbar 11 okt-3 nov)
Avhandlingen trycks bara i en begränsad upplaga, men det finns planer på att ge ut den som bok längre fram. Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen finns dock:
http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000930/
