Utflödet av syre från jordens atmosfär ingenting att oroa sig över
Rikard Slapak, doktorand vid Institutet för rymdfysik (IRF), presenterar nya resultat om atmosfärsförluster från jorden. Analys av data från Clustersatelliterna (fyra satelliter som flyger i formation kring jorden) visar på att signifikanta flöden av syrejoner från den övre delen av atmosfären når långt ut i magnetosfären, varifrån en stor del fortsätter ut i solvinden och för alltid går förlorad.
I den avhandling som Rikard Slapak lägger fram vid Institutet för rymdfysik, IRF, i Kiruna och försvarar på fredag (26 april 2014) presenteras nya resultat om atmosfärsförluster från jorden. Analys av data från Clustersatelliterna (fyra satelliter som flyger i formation kring jorden) visar på att signifikanta flöden av syrejoner från den övre delen av atmosfären når långt ut i magnetosfären, varifrån en stor del fortsätter ut i solvinden och för alltid går förlorad.
”Man har länge vetat att bland annat syrejoner flödar ut i magnetosfären, men det mesta har man tidigare trott återvänder till jorden genom olika magnetosfäriska processer”, berättar Rikard Slapak. Att syrejoner överhuvdtaget kan lämna atmosfären där de normalt är gravitationellt bundna beror på att solvinden (som bär med sig stora mängder energi) direkt kan nå de övre delarna av atmosfären. Det sker genom att solvinden flödar ner längs med polarklyftorna ovanför de båda polerna, och därmed tillåts upphetta och accelerera partiklar i atmosfären tillräckligt för att de ska flöda upp. Ännu effektivare upphettning sker på högre höjder, vilket får till följd att syrejonerna kan accelereras tillräckligt för att även fly från jordens magnetosfär och ut i solvinden.
Beräkningar tyder på att så mycket som 20 ton syrejoner per dygn försvinner ut i rymden. Det motsvarar flera tusen ton per år.
”Men det är ingenting att oroa sig över”, menar Rikard. ”Vi har en enorm reservoar av syre på jorden i form av våra oceaner, eftersom syre finns bundet i vattenmolekylerna.” Samma processer tros ha varit intensivare när solsystemet var ungt, och kan då ha påverkat atmosfärstäthet och vattenmängd på solsystemets jordlika planeter.
Rikard Slapak är född och uppvuxen i Ljung i Västergötland. Han har studerat fysik vid Göteborgs universitet, och har sedan år 2008 varit doktorand vid Luleå tekniska universitet och verksam vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Kiruna.
Avhandlingen med titeln ”O+ Heating, Outflow and Escape in the High Altitude Cusp and Mantle” försvaras på fredag i Kiruna.
