Allt oftare hörs uttrycket politiskt korrekt, vilket idag innefattar åsikter som kännetecknas av en öppenhet för mångfald. Samtidigt används begreppet som en känga från motståndarsidan i debatten. Kritiker till begreppet påpekar att det bidrar till en inskränkt yttrandefrihet och värderelativism.
”Politiskt korrekt” eller PK är olika i olika tider och på olika platser. PK i Sverige är inte detsamma som PK i Danmark och PK i Sverige idag är inte heller detsamma som PK i Sverige på 1930-talet, då till exempel Karl Gerhards kritik mot nazismen censurerades av vad man skulle kunna kalla PK-högern. Kupletten “Den ökända hästen från Troja” fick inte sjungas i Stockholm, men blev istället ett exempel på ett uppror mot dubbelmoralen under andra världskriget. Scenografin vid uppsättningen i revyn Gullregn 1940 bestod av en dalahäst ur vilken baletten hoppade fram iklädda tyrolerhattar. Hästen hade munkorg och nattmössa och istället för att sjunga sången läste Karl Gerhard upp förbudet och lagparagrafen.
PK i debatten
Uttrycket PK används ofta som ett slagträ i till exempel invandrardebatten. Begreppet kommer från USA där det började användas på 1990-talet av den kulturkonservativa högern. Det politiskt korrekta stämmer väl överens med åsikterna hos det ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle, vilket idag präglas av en särskild medvetenhet rörande minoriteter och diskriminering. Kärnan i begreppet utgörs inte enbart av sin konkreta innebörd, utan framför allt i form av ett retoriskt grepp för att skapa effekt. Eller som Stefan Jonsson – professor i etnicitet vid Linköpings universitet – beskriver det: “att definiera det politiskt korrekta handlar lika mycket om att beskriva en retorisk manöver som att utreda ett begrepp”.
Antidemokratisk retorisk strategi
Vissa menar att det är viktigt att motarbeta det politiskt korrekta eftersom det bidrar till en inskränkt yttrandefrihet och hindrar människor att tala och tänka fritt. Bara av staten och massmedierna godkända åsikter tillåts. Andra menar att hotet mot att tala och tänka fritt tvärtom kommer från de som stämplar personer och yttranden som PK. I stället för att respektera andras hållningar och yttranden förlöjligas eller fördöms de som politiskt korrekta.
Stefan Jonsson anser själv att begreppet används på ett antidemokratiskt sätt i debatten när det riktas i första hand mot förespråkare för etniska minoriteters, kvinnors och homosexuellas rättigheter.
– Att använda PK-argumentet är ett bedrägligt sätt att just undvika debatt och istället förminska och förlöjliga för att tysta meningsmotståndare. En antiliberal och antidemokratisk retorisk strategi, menar Stefan Jonsson.
En som inte håller med Stefan Jonsson i frågan är Göran Adamson, universitetslektor i sociologi på Malmö högskola. Han vänder sig emot det sätt som dessa jämlikhetsvärderingar ingjuts i befolkningen, inte emot värderingarna i sig.
– Debattklimatet som präglas av politisk korrekthet bygger på en misstro mot medborgarnas förmåga att utveckla en självständig solidarisk medvetenhet. Istället för att stävja rasism ersätts en öppen politisk diskussion av ett moraliserat förmanande om att inta en politiskt korrekt attityd, säger Göran Adamson.
Det demokratiska problemet med ett sådant lågt tak i debatten är att politiskt korrekta attityder lätt kan bytas ut till sin motsats vid ett skifte av rådande samhällssyn på humanism och demokrati. En självständigt förankrad övertygelse grundad på öppen debatt låter sig inte anpassas på samma sätt.
– Därför präglas debatten i Sverige av polarisering och starka känslor och ger litet utrymme för en vetenskaplig diskussion, säger han.
Leder till värderelativism
Även Pernilla Ouis, docent i Hälsa och samhälle med inriktning på etniska relationer på Malmö högskola, är kritisk till det svenska debattklimatet. Hon påpekar att det idag finns en rädsla för att kritisera en kultur eller kulturellt betingande övertramp, till exempel hedersvåld.
– Vi behöver kunna diskutera hedersvåld och dess patriarkala strukturer, men den svenska offentligheten har drabbats av en beröringsskräck för att ta i de här frågorna. Bland myndigheter och massmedier finns en motvilja och konflikträdsla, en rädsla för att peka ut och riskera stigmatisera – socialt brännmärka – vissa etniska grupper. Det finns en rädsla för att anklagas för rasism, säger Pernilla Ouis.
Hon menar att detta har lett till en värderelativism, en moralfilosofisk hållning där allt är relativt och varje kulturell betingelse måste ses utifrån sin egen kontext.
– En kulturyttring får inte anses bättre eller sämre än andra eftersom respektive kultur inte har samma referensramar, säger Pernilla Ouis.
Enligt Göran Adamsson baseras den politiska korrektheten på den rådande ”multikulturalismen”. Även han menar att detta lett till en värderelativism med skilda regler och tillämpningar för olika grupper i samhället. I hans aktuella bok ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster” (Arx förlag, 2014), har han studerat mångfaldsplanerna på svenska universitet och högskolor. Med dessa som exempel vill han föra ut en kritisk diskussion om multikulturalismens dominerande ställning i samhällsdebatten och dess, enligt honom, dolda ideologiska grunder.
– Multikulturalism, är en ideologi som tillmäter alla kulturer samma värde oavsett om de står för en jämlik eller patriarkal människosyn. Kritik mot multikulturalismen avfärdas ofta som fördomsfull, fobisk eller rasistisk. Ideologin framställs ofta som vänsterprogressiv men står egentligen för samma konservativa människosyn som SD, säger Göran Adamson.
En trojansk häst
Det vällovliga syftet med mångfald är att aktivt synliggöra, lyfta fram och stärka svaga etniska grupper.
– SD vill särbehandla svenskarna och multikulturalisterna vill särbehandla alla andra etniska grupper, men båda förespråkar särbehandling på etnisk grund. Multikulturalisternas idéer kan te sig liberala och humanistiska, men visar sig också vara en trojansk häst, för när de talar om etnicitet, rötter och historia, så för de samtidigt in samma språkbruk i debatten som rasisterna, menar Göran Adamson.
Detta kan yttra sig i form av positiva beskrivningar som man låter gälla för alla invandrare. Ett exempel kan vara att ”de för med sig spännande nya maträtter och kultur”. Genom att säga så exotiserar, idylliserar och romantiserar man invandrargrupper och deras kultur – en form av nationalism å andras vägnar. De tillåts inte vara människor på gott och ont och ha den mångfald och pluralism av identiteter som andra svenskar utan ses bara som representant för sin etnicitet – ett uttryck för en distanserande, imperialistisk, von oben-attityd.
– Synsättet riskerar låsa in invandrargrupper i ett ”Skansen”, ett hinder för utveckling och förståelse mellan människor och ett hinder för att komma in i det svenska samhället, säger han.
Mångfald och rättigheter
Frågorna är alltså inte oproblematiska. Mångfald utgör å ena sidan ett politiskt slagträ i kampen för ett mer jämställt samhälle. Till exempel för homosexuella i kampen mot att det finns något som är ”normalt”. Samhället tillämpar kvotering, så kallad positiv särbehandling, för att motverka den strukturella diskrimingering som anses finnas inbyggt i samhället. Detta görs för att till exempel inte få en helt vit och manlig poliskår, för att inte alla som heter Mohammed ska sållas bort vid anställningsintervjuer och för att kvinnor ska få samma förutsättningar som män.
– Kritiken mot mångfalden riktas inte mot pluralism eller variation av individer, utan mångfald av etniska grupper. All kollektivism drabbar individens fria val. Mångkulturalismen ser individen bara som representant för sin etniska grupp medan svenskar erkänns som individer med individuell variation. Svenskar och invandrare måste istället ges samma rättigheter – om multikulturalismens antirasism ska anses trovärdig, säger Göran Adamson.
Stefan Jonsson, Linköpings universitet, påpekar att alternativet – ingen mångfald – är ännu värre.
– Det beror helt på vilken betydelse man lägger i begreppet. Om folk med olika kulturell bakgrund isolerar sig i sina grupper och inte möts och utvecklas, så blir multikulturalismen destruktiv. Om den däremot står för ett positivt bejakande av kulturella skillnader och utvecklande möten, är det positivt för samhället, säger Stefan Jonsson.
Innebörden av att försvara ett mångkulturellt samhälle kan alltså vara
att visa respekt inför andra kulturer, utan att det för den skull
behöver innebära att vi accepterar alla dess yttringar eller avvarter,
om dessa till exempel samtidigt strider mot svensk lag eller mot FN:s
deklarationer om de mänskliga rättigheterna.
Text: Elin Melin, forskning.se och Danil Lundbäck, forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuade forskare: Göran Adamsson, Malmö högskola. Stefan Jonsson, Linköpings universitet och Pernilla Ouis, Malmö högskola
Kontaktinformation
red@forskning.se
