När kändisarna demokratiserades blev vi besatta av minnen

Genom att gräva ner sig i såväl Esaias Tegnérs glasögon som Karl XV:s kalsonger har Andreas Nyblom i sitt nyligen avslutade projekt analyserat det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets kändiskult, en i dag välkänd del av våra medier, men samtidigt en företeelse med historiska rötter.

– I princip alla större kulturpersonligheter som då var omskrivna finns representerade i form av efterlämnade föremål och det var en del av Artur Hazelius mission. Han samlade själv in mycket av materialet, säger Andreas Nyblom.

Från början var de personliga sakerna också utställda på museet. Det var till exempel inte ovanligt att bygga upp författares och kända vetenskapsmäns arbetsrum. Kändisarnas prylar blev reliker som kunde beskådas och användas i uppbyggligt syfte.

– Under 1800-talet sker det en intressant förändring här. Intresset vänds från kungar och generaler till just kreativa professioner och folk som åstadkommit fredliga avtryck i vår kultur. Man ville åt det vardagliga hos de här storheterna och hoppades många gånger att deras snusdosor, glasögon och pennor skulle medverka till att folk uppmuntrades till flit och arbetsamhet. Bakom fanns en idé om att alla kunde lyckas om man bara var flitig, säger Andreas Nyblom.

Därför var det möjligen ingen slump att det var kungens kalsonger, och Tegnérs glasögon som ställdes ut. På så sätt blev kändiskulten under denna tid mer demokratisk. Samtidigt kunde det spåra ur. Från de allra mest kända, som August Strindberg, samlades allt in. Fortfarande finns 100-tals skjortknappar, en gammal febertermometer och till och med fimpar bevarade efter författaren. Artur Hazelius hade speciella så kallade ”skaffare” runt om i Norden som skulle hålla utkik efter manuskript, brev, glasögon och annat från kändisar. Själv såg Hazelius till att John Ericssons kvarlåtenskap skeppades över från USA, så att hans arbetsrum kunde rekonstrueras härhemma efter hans död.

– Bara järnspisen och fönstren ansågs för dyra att forsla hit! Men det intressanta här är att John Ericsson själv uttryckligen bett att inte bli ihågkommen genom sina skisser eller andra föremål. Han ville inte bli utställd. Men det struntade både Hazelius och museet i efter hans död, säger Andreas Nyblom.

Minnena efter stora män (och några kvinnor) blev snarast nationella egendomar, där de enskilda (döda) berömdheterna inte längre hade makt eller rätt att påverka hur de skulle ihågkommas. För att inte riskera att ställas ut mot sin vilja var det faktiskt många som brände upp både brev och saker. Även om utställningarna inte gjordes förrän man var död kunde det uppfattas som ett onaturligt och skrämmande intrång i det privata.

– Man blev besatt av minnen, säger Andreas Nyblom.

Läs mer om Andreas Nybloms forskningsprojekt

Kontaktinformation
Kontakta Andreas Nyblom som i dag inte längre finns på Nordiska museet utan är lektor vid Linköpings universitet: andreas.nyblom@liu.se