Malis manuskript räddades undan sina fiender och tar nu steget in i den digitala världen. Från att ha varit förbehållna koranskolornas tålmodiga studenter blir skrifterna snart tillgängliga för världens forskare. Hemma i Sverige går digitaliseringen långsamt – så pass att en del befarar luckor i historieskrivningen.
Hela staden Djenne, belägen i mellersta Mali vid Nigerflodens inlandsdelta, är en levande historisk relik. Moskén är världens största lerbyggnad och hela staden är byggd i en lerarkitektur med tvåtusenåriga anor. I biblioteket pågår ett digitaliseringsprojekt finansierat av British Librarys ”Endangered archives project”. Stadens historia görs tillgänglig för omvärlden och förhoppningsvis säkras även manuskriptens fortlevnad.
Historien om hur Timbuktus hundratusentals manuskript räddades undan islamisterna under kriget 2012 är berömd världen över. Men även systerstaden, det mindre kända Djenne, har en lång historia med koranskolor och ett intellektuellt kulturliv som producerade och samlade in mängder av manuskript från 1300-talet och framåt. Det är en levande del av historien, koranskolorna finns kvar och det produceras fortfarande nya manuskript.
Svenska Sophie Sarin, historiker och sedan tio år hotellägande Djennebo, är den som dragit igång räddningsaktionen. Hon hade bott flera år i staden innan hon förstod att en del av Malis unika manuskriptskatt fanns i Djennes bibliotek och som arvegods hos ortens familjer.
Nu står hon i ett rum med flera uppsättningar upp och nedvända digitalkameror. Vanliga Nikon D5300, upphängda med linsen riktade rakt ned mot en yta täckt av en slät tygmatta där manuskript efter manuskript försiktigt placeras och fotograferas av. Intill manuskripten läggs ett gråkort för vitbalans och en papplinjal. De som i framtiden läser manuskripten på en dator långt härifrån ska få med sig några fysiska fakta, som manuskriptpapprets färgnyans och storlek.
Under tre stora digitaliseringsprojekt i Djenne har omkring 8500 manuskript hanterats och närmare en halv miljon bilder har tagits.
– Det pratas mycket om antalet manuskript men det säger egentligen inte så mycket. Vissa består av en liten lapp medan andra är på flera hundra sidor, säger hon.
Tillsammans med sina lokala kollegor upptäcker hon dagligen nya historiska detaljer och berättelser. På sistone har de hanterat en stor mängd brevkorrespondens mellan Västafrikanska 1800-talsledare. Som när Sokotokalifatets grundare Usman dan Fodio skrev till Seko Amadu (1776-1845), grundare av Masinariket, för att få råd om hur en bra ledare ska bete sig.
– Det finns inte längre några okända delar av världen att resa till och upptäcka, jag tror detta är det närmaste jag kan komma. Det är ett litet äventyr varje dag, säger hon.
När manuskript samlats in i Djenne har det gjorts med varsamhet och tydligt visad respekt för de familjer som haft dem i sin ägo. Fransmännen stal många manuskript under kolonialtiden och Sophie Sarin kan förstå att en del nu tror att britterna är i färd med att göra samma sak. De digitaliserade manuskripten kommer dessutom vara tillgängliga världen över bara genom ett datorklick. En tydlig kontrast till de gamla traditionerna i Djenne.
– Det finns en tanke här om att man måste göra sig förtjänt av att få läsa och förstå manuskripten. Folk här spenderar halva sina liv i koranskolor innan de får tillåtelse att ta del av manuskriptens innehåll. Nu ser de att vem som helst kommer kunna se dem, helt utan vare sig tålamod, blod, svett eller tårar. Det finns folk här som reagerat över detta, säger hon.
Inom forskarvärlden är synen på digitalisering inte oväntat en annan. Håkan Håkansson, docent i idé- och lärdomshistoria och bibliotekarie på Lunds universitetsbibliotek (LUB), ser det som en demokratifråga att vem som helst ska ha tillgång till historiskt material.
Hemma i Sverige finns dessutom ett annat problem. Resurserna för digitalisering är små och stora stycken historia har ännu inte digitaliserats. I LUB:s fysiska arkiv blir medelåldern på besökarna allt högre.
Det som inte digitaliseras försvinner
– Yngre forskare, de som är uppväxta med digitala resurser och med utbildning de senaste 15-20 åren, använder helt enkelt inte fysiska samlingar. De pallrar sig inte hit utan baserar sin forskning på digitala källor. Man kan tycka att det är lite slött, men samtidigt är det begripligt. Digitalt är lättåtkomligt och lätthanterligt, säger han.
Att digitalisera allt framstår som en omöjlighet. Bara på LUB finns det enligt Håkan Håkansson uppemot tretton hyllmil material. Att digitalisera allt skulle kräva 14 000 heltidstjänster under ett år. Men även om det görs ett hårt urval menar han att nya insatser för svensk digitalisering är akuta.
– I praktiken försvinner allt som inte digitaliseras. Det forskas inte på, och då blir det till ett hål i historieskrivningen, säger han.
Digitalisering kan också handla om att rädda människors rätt till sin historia.
– Det finns många exempel runt om i världen där någon gått in och förstört historiska lämningar för att radera till exempel en hel skriftkultur eller en grupps identitet, säger Håkan Håkansson.
Det kastar oss tillbaka till Mali och biblioteket i Djenne. Här vågar man inte lita på att ett nytt kaos inte ska bryta ut. Digitaliseringsprojekten i Djenne startades förvisso redan 2009 men de senaste årens förstörelse gör att digitaliseringen av både Djennes och Timbuktus manuskript blivit än mer angelägen.
Under inbördeskriget 2012 nådde islamisternas ockupation aldrig Djenne. Men de finns kvar i närområdet och trots FN:s fredsinsats i landet har det dykt upp väpnade grupper även längre söderut i landet det senaste året.
– De kan hända att de vill förstöra manuskript mest för att jäklas med folk, rent ut sagt. Men det handlar också om att många av skrifterna bygger på islamska sufi-traditioner som bland annat innehåller magi. Det är sådant som islamisterna inte gillar, säger Sophie Sarin.
En av de arabiskkunniga medarbetarna är Saadou Traoré. I manuskripten ser han Djennes historia representeras. Just nu arbetar han med ett fortsättningsprojekt för Hamburgs universitet där det digitaliserade materialet ska katalogiseras med så många detaljer som möjligt.
– Jag beskriver pappret, olika mönster och själva materialet ingående. Det är en helt ny värld man kan utläsa bara med hjälp av att få information om det fysiska pappret, säger han.
Text: John Palm på uppdrag av Forskning.se
Foto: Malin Palm på uppdrag av forskning.se
