21 mars 2019

Mest mikroplast vid de stora sjöarnas tillflöden

Artikel från Örebro universitet

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Mängden mikroplaster i sjöar är störst vid tillflöden och stora städer. Det visar en undersökning av de fyra största sjöarna i Sverige – Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren.

Det blir alltmer vedertaget att plast som sprids på land sedan sprids till haven via sötvattensystem, det vill säga sjöar och floder. Trots att antalet studier av plast i haven globalt har ökat kraftigt de senaste åren är studier av sötvattensmiljöer betydligt ovanligare och utgör mindre än fyra procent av alla publicerade studier om mikroplaster i miljön. Men nu är den första vetenskapliga översikten av mikroplaster i de stora svenska sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren är nu klar.

– Resultatet ger en bild av hur det ser ut i sjöarna. De högsta halterna uppmättes vid tillflöden, som Svartån i Hjälmaren och Munksjön vid Vättern. Ett nästa steg är att spåra källorna, säger Anna Rotander, forskare vid Örebro universitet som lett studien.

Mätningarna visar också att mälarvattnet i Stockholms innerstad hade högre halter av mikroplaster än ute på Mälaren.

Resultaten ska tolkas med försiktighet

Upprinnelsen till studien och rapporten är en pilotstudie som gjordes i Vättern 2015 av Örebro universitet, och som visade på förekomst av mikroplaster i sjövattnet i samma omfattning som i Östersjön, ett ekosystem som förknippas med tydlig mänsklig påverkan. Även denna studie visar att mängden mikroplast i insjöar på flera ställen kommer upp på nivåer jämförbara med dem i Östersjön.

Mätningar är gjorda på tre ställen: i tillflöden, längst ut i sjöarna och i utloppen. Anna Rotander är försiktig i sina slutsatser utifrån mätresultaten:

– Vi skulle behöva göra många fler mätningar för att kunna ge statistiskt säkra resultat, säger hon.

Ett av skälen till att Anna Rotander vill uttala sig försiktig om resultaten är att mängden mikroplaster vid en mätpunkt är beroende av många faktorer, som årstider, väder, sommarturismen och sjöarnas ekosystem. Att göra jämförelser med andra studier är också svårt eftersom det inte finns något standardiserat system för provtagningen.

Mätningarna gjordes under försommaren 2017 med en speciell pump, en teknik som forskarna i projektet menar skulle kunna bi en standard.

Anna Rotander med pumpen som hon hoppas ska kunna bli standard vid provtagning för att hitta mikroplaster.

Studien mätte två typer av mikroplaster – de mellan 50 och 300 mikrometer, och de som är större än 300 mikrometer.

Högst halter av mikroplaster över 300 mikrometer uppmättes vid Svartåns utlopp i Hjälmaren, och i Munksjön vid Vättern.

Pumpen sänks ner i vattnet och provet analyseras sedan i labb där man analysera de mikrostora bitar som blivit kvar efter filtrering.

För de mindre mikroplasterna, mellan 50 och 300 mikrometer, var halterna högre än för de större plastbitarna i samtliga prover, med undantag för Svartån.

Med filtret kan forskarna skilja ut plast i storlekar ner till 50 mikrometer.

Mikroplasterna som analyserats har olika former: trådformiga filament, partiklar, filmer, cellplast eller pellets. Formerna räcker inte för att fastställa ursprunget till mikroplasten, även om industriprocesser är sannolika för vissa.