Naturen har blivit svenskarnas kyrka

Många svenskar har en andlig relation till naturen, enligt forskare. Det får konsekvenser för allt ifrån hur vi hanterar coronakrisen till hur vi kan skydda miljön.

Svenskar är det folk i världen som tar starkast avstånd ifrån organiserad religion. Relativt få av oss går i kyrkan eller kallar oss religiösa. Samtidigt har vi en stark känsla för naturen, där det även finns en existentiell eller andlig dimension, berättar David Thurfjell, professor i religionshistoria vid Södertörns högskola.

– Många sekulariserade svenskar skulle kunna skriva under på att ”naturen eller skogen är min kyrka”. Det är på fjället eller i skogen som man känner att livets mening finns, och den djupaste aspekten av ens person.

Sommaren 2020 gav David Thurfjell ut boken Granskogsfolk: Hur naturen blev svenskarnas religion (Norstedts förlag). I arbetet med boken har han intervjuat svenska skogsbesökare om varför de går i skogen.

Naturen en kuliss för känslorna

Ett återkommande svar är en känsla av att höra samman med andra arter och med universum. Ett annat är att de intervjuade ser naturen som en spegling av deras egna känslor.

– Naturen blir en kuliss för deras grubblerier. Det finns till exempel studier som visar att folk som mår väldigt dåligt, som har ångest, känner panik eller är djupt deprimerade, kan tycka om landskap som är ogästvänliga och kaotiska. Det speglar det inre landskapet, säger David Thurfjell.

Att vistas i naturen ger helt enkelt tröst på flera olika sätt. Det beror inte bara på naturens skönhet eller inneboende läkande kraft, enligt David Thurfjell.
Det handlar också om inlärda förväntningar, som har att göra med den religionshistoriska utvecklingen i Sverige.

En förväntan på naturens kraft

– Jag kan visa att det som gör svenskar lugna i naturen är att de förväntar sig det. De har lärt sig att naturen ska ha en lugnande, magisk effekt.

Det här blir särskilt aktuellt under den pågående coronapandemin när människor tvingas att isolera sig.

– Naturvurmen finns som en latent kulturell resurs. De flesta svenskar vet att det finns en infrastruktur för att söka sig ut och att det dessutom är något som med fördel kan göras ensam och i svåra stunder, säger David Thurfjell.

Fereshteh Ahmadi, professor i sociologi vid Högskolan i Gävle, menar också att svenskarnas relation till naturen är kulturellt betingad. Hon har gjort en rad studier i olika länder av hur människor hanterar kriser som att drabbas av cancer eller att förlora ett barn. I Sverige har de viktigaste strategierna för att hantera ett cancerbesked med naturen att göra. I naturen känner sig cancerpatienter närmare Gud eller det existentiella, hittar lugn och ro och känner sig som ett med naturen, det som i bland annat sufismen kallas ”varats enhet”.

När föräldrar i Sverige ska hantera förlusten av ett barn är den tredje vanligaste strategin att vara i naturen, enligt en rapport av Fereshteh Ahmadi från 2019.

”Svenskar är naturromantiska”

– Resultaten visar hur viktig naturen är för svenskar när de drabbas av kris. Jag tror att det är för att naturen finns överallt i Sverige, det är en strategi som man har tillgång till. Men det viktigaste är för att det är kulturellt. Svenskar är naturromantiska. Naturen har en annan betydelse än för många andra nationaliteter, säger hon.

Även i Iran och Sydkorea säger människor att naturen ger dem känslan av att vara en del av en större enhet. I Iran kan det bero på att mysticismen och sufismen, som förespråkar enhet med Gud och naturen, är starka. I Östasien är naturen också viktig, men kanske inte lika viktig som här, enligt Fereshteh Ahmadi.

– Jag tror att naturen har blivit religion i Sverige. Även religiösa människor har den här känslan för naturen. I en intervju frågade jag en präst om han hade varit i kyrkan när han hade cancer. ”Nej, jag var tjänstledig och var i naturen. Kyrkan är gjord av människor, naturen är gjord av Guds händer”, sa han.

Naturen helig före kristendomen

I sin bok gör David Thurfjell en grundlig religionshistorisk analys av svenskarnas naturkärlek, med start i den fornnordiska förkristna religionen.

– Där var naturen helig, religionen utspelade sig i naturen. Man levde mitt i en värld fylld av gudar och väsen, säger han.

Med kristendomens intåg får svenskarna istället en religion som är knuten till städer långt borta som Rom, Nasaret och Jerusalem. Det heligaste finns inte längre i naturen utan vid altare i stadens mitt.

– Sedan kommer Luther och säger att det inte är naturen som är det viktiga, utan det gudomliga livet som naturen berättar om. Ett sent men tydligt exempel är raderna i psalmen Den blomstertid nu kommer om att ängar, säd och träd ”skola oss påminna Guds godhets rikedom”, säger David Thurfjell.

Industriella revolutionen bryter med naturen

Den stora brytningen med naturen kommer dock i samband med den industriella revolutionen. Det gamla bondesamhället splittras sönder av industriellt jord- och skogsbruk och massiv urbanisering, till förmån för den borgerliga urbana kulturen.

– Det som händer är att människor skiljs från naturen. Man jobbar inte längre i naturen och är oberoende av årstidernas växlingar.

Enligt David Thurfjell leder detta till att det som inte får plats i det moderna, urbana samhället förskjuts till det gamla samhälle som försvunnit. Det som är gammaldags och känslosamt anses finnas i landsbygder medan det moderna och rationella anses finnas i städer. Samtidigt sker en sekularisering av samhället. Religion och existentiella upplevelser ses inte som rationella och placeras alltså utanför staden – i naturen.

Naturen mer än miljö

Än idag spelar naturen denna ”andliga” roll i samhället. Det är ett argument för att skydda naturen, utöver miljö- och klimathänsyn, menar Fereshteh Ahmadi.

– Man har pratat mycket om miljön, men naturen är också så viktig psykologiskt för människor i kris, om det så är cancer eller corona. Om vi förstör naturen skapar vi stora problem inte bara för naturen utan för det psykologiska välbefinnandet, säger hon.

Många vill vara i naturen nu under coronakrisen – och troligen också efter pandemin, enligt Fereshteh Ahmadi.

– Vi vet inte vad som händer efter corona i form av ekonomiska, psykiska och existentiella problem. Det kommer att visa sig efteråt med självmord och människor som förlorar tilltron till framtiden. Att kunna vända sig till naturen då blir jätteviktigt.

Naturen hjälper oss inte bara att hantera kriser, utan att förebygga dem, må bra och möta vårt existentiella behov av att känna att vi tillhör något större.

– Behovet av varats enhet finns hos oss. I Sverige får vi den känslan av att vara i skogen, i Iran av att titta på stjärnhimlen. När vi inte har tillgång till det, till exempel i stora städer, blir det ett hål i vår själ, då saknas något i oss, säger Fereshteh Ahmadi.

Går mot ekologisk andlighet

Enligt David Thurfjell ser vi nu en vändning i delar av samhället, bort från den antropocentriska, alltså människocentrerade, synen på naturen.

– Man närmar sig naturen som en del av den och tonar ner att människan skulle vara unik.

Miljörörelsen intresserar sig för arternas överlevnad – inte för att tjäna pengar på dem, eller av pedagogiska skäl, eller för att man blir berörd av dem, utan för deras egen skull.

Just nu deltar David Thurfjell i det internationella forskningsprojektet Enchanted ecologies som bland annat studerar olika slags ekologisk andlighet. Några exempel är skogsbad, naturkontakt och naturens rättigheter – en rörelse som tillskriver naturen juridiska rättigheter, inspirerad av olika urfolks syn på exempelvis floder och berg som levande varelser.

I de här rörelserna övar sig människor på att uppleva andra arter som personer. Det blir en andlig teknik som ställer om medvetandet, och som gör en mycket mindre benägen att exploatera naturen.
– Det finns något potentiellt hoppfullt där. Där kan man börja ana en rörelse för en mer ekocentrisk natursyn. Det bådar gott men det går lite långsamt, säger David Thurfjell.

Text: Abigail Sykes på uppdrag av forskning.se