Schablonbilden av en feminist som en humorlös ”glädjedödare” utmanas. I själva verket använder feminister humorn som ett verktyg i kampen mot sexism och trakasserier i sociala medier, visar forskning.
– Humor och skratt är kanske inte det första man tänker på i samband med feministisk politik och motstånd. Det är nog snarare den förmodat humorbefriade feministen och feministen som ”glädjedödare” som är den mer dominerande föreställningen, ”hon” som inte skrattar åt sexistiska skämt och som förstör stämningen för andra. Men feminister har så klart också humor, säger Jenny Sundén, professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola.
Tillsammans med Susanna Paasonen, professor i mediestudier vid Åbo universitet, gav hon nyligen ut boken Who’s laughing now? Feminist tactics in social media (MIT Press). Den handlar om feministiska motståndstaktiker på sociala medier som på olika sätt använder sig av just humor för att bemöta och motverka sexism och trakasserier – som till exempel ”slut shaming” eller oönskade dick pics.
– Vi tittar på taktiker som rymmer allt från ironi och parodi till hån och förlöjligande och konstaterar att feministisk humor har både lätthet, lekfullhet och ett stort mått av allvar, säger Jenny Sundén.
Skratt kan ge andrum
Forskarna har fokuserat på vad som händer i sociala medier som Twitter och Instagram och framför allt på feministiska initiativ som fått stor spridning. Inläggen är både från nordiska konton och angloamerikanska. Bland annat har de tittat på hur hat och kränkningar återpubliceras, retweetas, från till exempel svenska Linnéa Claessons Instagramkonto @assholesonline eller den amerikanska porrstjärnan Stormy Daniels. Forskarduon har också tittat på hur nedsättande ord som ”hora” eller ”hagga” återtas i grupper som ”Skamlös utsläckning” på Facebook. De har också analyserat hur exkluderingen av kvinnor som professionell expertis synliggörs i tumblr-bloggen ”Congrats, you have an all male panel” samt den ovanliga förekomsten av oväntade ”pussy pics”.
Varför är humor användbart?
– Att skratta tillsammans, även i den sortens nätverksgemenskaper som sociala medier utgör, kan skapa sammanhang och sammanhållning, bidra till att lätta på trycket och ge särskilt utsatta grupper andrum. Att skratta i stället för att gråta kan kanske till och med rädda liv, eller i alla fall göra att de orättvisor som tynger ner blir lite lättare att bära, säger Jenny Sundén.
Är det någon skillnad på hur humor används som feministisk motståndstaktik, jämfört med hur andra grupper gör det?
– Det är förstås ganska vanligt att underordnade grupper använder humor som ett sätt att skratta åt makten, en sorts humor som grundas i trauma eller erfarenheter av förtryck. Det finns svart humor som fokuserar på rasism, queer humor om homofobi och så vidare. Det som skiljer den feministiska humorn från andra sorters humor som kommer ”underifrån” är dess objekt, att sexism och misogyni är själva ingången och det som ger humorn dess bränsle och själva nerv, säger Jenny Sundén och fortsätter:
– Dessutom spelar humor en central roll i hur sociala medier mer generellt fångar vår uppmärksamhet, samtidigt som de bidrar med nya plattformar för politisk mobilisering, säger hon.
Humor kan vara splittrande
Humor är subjektivt. Vissa tycker att något är roligt, andra inte. Humor kan därmed skapa gränser mellan de som skrattar åt skämtet och de som inte gör det. Inte sällan sker detta även inom en och samma grupp.
– Det gör att humor kan vara splittrande, eftersom alla som definierar sig som feminister inte delar samma humor. Ofta har det att göra med andra saker än genus och det stod snabbt klart för oss att den feministiska humor som har störst genomslag på nätet är påfallande vit, straight och priviligierad. Detta gör i sin tur att för alla som avviker från sådana normer kan skrattet snarare fastna i halsen, säger Jenny Sundén.
#Metoo och sexuell skam
Boken skrevs i spåren av #metoo, en rörelse där kvinnor vittnade om systematiska trakasserier, sexuellt våld och övergrepp, berättelser som ligger långt från humorns domäner.
– Men det vi märkte var att skambeläggande i relation till sexuell skam och kroppsskam är en vanlig ingrediens i den sortens sexism som våra humorkampanjer vänder sig emot. Därför har vi valt att inleda boken med ett kapitel om #metoo, sexuell skam och den omfördelning av skam som den rörelsen kan sägas ha fått till stånd, från offren till förövarna. Vi skriver också om hur #metoo-rörelsen faktiskt rymmer ett kanske oväntat utrymme för humor och komedi, från Sara Danius alter ego Gittan till Hanna Gadsbys ”Nanette”.
Ilska och frustration är ofta den förväntade och mer socialt acceptabla reaktionen på mycket av det som kvinnor, transpersoner och icke-binära utsätts för på sociala medier. Men Jenny Sundén och Susanna Paasonen menar att det finns ett kritiskt och feministiskt värde i att skratta, även i stunder då det inte lämpar sig. Att det finns en politisk nödvändighet i det opassande skrattet.
– Det finns en föreställning om att humor och skratt är förenat med trivialisering av allvarliga frågor, men vi menar att det i humorn finns ett annat slags allvar som dessutom blir viktigt i en tid då vi alla kan behöva oss ett gott skratt, säger Jenny Sundén.
Läs mer om boken:
