Vad har betydelse för en lyckad integration i skolan?

När forskning.se frågade följare på sociala medier vad de skulle vilja fråga en forskare om, kom det här som första önskemål: Vad i utbildningssystemet har betydelse för en lyckad integration av immigranter?

För att få ett svar frågade vi Ali Osman, som är verksam vid Institutet för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet och vars forskningsfokus berör just utbildning och integration.

Vad i utbildningssystemet har betydelse för en lyckad integration av immigranter?

– Det är en komplex fråga, för immigranter är inte en homogen grupp. Den består till exempel av EU-migranter, asylsökande med uppehållstillstånd och arbetskraftsinvandrare, och alla kommer från olika länder med olika utbildningssystem. Sedan beror det på om det är barn, unga vuxna eller vuxna vi pratar om.

Om vi pratar om barnen, vad har betydelse för dem?

– När det gäller barn beror det på när de kommer till Sverige och hur deras föräldrars utbildningsbakgrund ser ut. De med föräldrar som har högre eller någorlunda bra utbildning klarar sig bra i skolan, det visar olika studier.

Finns det några faktorer som är betydelsefulla för hur bra det går för barnen i skolan?

– En vårdande hemmiljö som genererar ett emotionellt stöd och engagemang för barnens skolgång, och som får dem att göra sitt bästa i skolan. Ett personligt, emotionellt och akademiskt stöd från lärare som uppmärksammar och inspirerar eleven att göra sitt bästa. Samt likasinnade kamrater med liknande ambitioner och mål i sikte.

Finns det några barn som klarar skolan sämre?

– Det kan bli problem för dem som kommer till Sverige när de är tonåringar. De placeras i klasser efter sin biologiska ålder och inte utifrån kunskapsnivå. Efter en kort tid i förberedelseklass för att lära sig lite svenska hamnar de med elever som varit i Sverige sedan de föddes, och riskerar då att hamna efter i skolarbetet.

Varför blir det problem när tonåringar placeras i klasser utifrån ålder?

– Utbildning är som en industri, man kan se det som att det finns olika stationer. Om du är född i Sverige börjar du din utbildningsresa på förskolan, sedan i skolan, och så vidare. Det finns olika stadier och du måste prestera på varje stadium. Men om du inte hänger med i lågstadiet kommer det att påverka din kunskapsnivå på mellanstadiet och även i högstadiet, med efterföljande risk att inte bli behörig till något gymnasieprogram.

– Den som kommer till en svensk skola som 13-åring och inte har svenska som modersmål eller andraspråk är svagt rustad till att klara de nationella proven inom 2–3 år.

Hur tycker du man borde göra i stället?

– Enligt mig ska det inte spela någon roll vilket år barnen kommer. Det ska på något sätt finnas en parallellutbildning för alla nyanlända barn och tonåringar, och att de kan slussas in i det ordinarie skolsystemet när de faktiskt är redo. Systemet, som det är uppbyggt i dag, gör att de som kommer som tonåringar i stor utsträckning misslyckas.

I stället skulle skolan satsa på deras språkkunskaper, att höja deras kunskapsnivå och förbereda dem för det svenska utbildningssystemet. Därefter kan de bli integrerade i vuxenutbildning på Komvux eller folkhögskola för att få gymnasiebehörighet eller en yrkesutbildning. Jag tycker att en ung människa inte bör bli ett offer för ett system som inte tar hänsyn till migranters förutsättningar.

Vad innebär egentligen en ”lyckad integration”?

– När man pratar om integration reducerar man det ofta till att integration är lika med arbete. Har man kommit in i arbete är man lyckad. För mig är det mycket mer än så, att vara integrerad är att vara en aktiv medborgare. Om jag ska definiera en god integration är det att kunna delta i samhället när och hur man vill. Man ska kunna vara en del av en gemenskap och kunna vara med och påverka den. Du kan vara en aktiv medborgare, trots att du är inte yrkesarbetar, genom att delta i olika aktiviteter som främjar det gemensamma goda.

Vad skulle du vilja fråga en forskare? Berätta på vår Instagram @forskning.se eller skicka ett mejl till red@forskning.se.

Text: Liisa Medin på uppdrag av forskning.se