Den ovanliga moharen som skuttar omkring i södra Sverige har en blågrå vinterpäls. Men det är inte bara utseendet som skiljer den från resten av släkten. Jämfört med skogsharen tycks den ha invandrat tidigare till Sverige – och från ett annat håll.
Moharen är en underart till skogsharen, med det latinska namnet Lepus timidus, och finns bara i södra Skandinavien och i västra Estland. I Sverige förekommer den upp till Dalälven.
Istället för den vita vinterdräkt som är typisk för nordliga skogsharar har den en gråblå färg som ibland kan ses hos fjällrävar. Denna färgvariant är troligen en anpassning till det mindre tillförlitliga snötäcket i södra Skandinavien.
Fältharen konkurrerar ut andra harar
Moharens utbredning överlappar dock idag med den introducerade fältharen, Lepus europaeus, som dessvärre tycks konkurrera ut skogsharar där de förekommer tillsammans. Det är därmed stor risk att moharen, som är en unikt anpassad underart till skogsharen, riskerar att dö ut.
Kunskap om den genetiska grunden för vissa egenskaper är viktig för förståelsen av specifika anpassningar, som exempelvis pälsfärg. För att utreda detta har forskare kartlagt genomet, hela arvsmassan, hos tre moharar med blå vinterdräkt. De har också undersökt arvsmassan hos två nordliga skogsharar med vit vinterdräkt och två fältharar som är bruna året om.
Skiljer sig åt
Det visade sig att mohararnas arvsmassa skiljde sig markant från de nordliga skogshararnas, trots att dessa två underarter samexisterat i Sverige under tusentals år. De äldsta fynden av skogshare är 12 000 år gamla.
– Vi konstaterar att skillnaden mellan dessa två underarter av skogshare inte är begränsad till färgdräkten, utan att moharen dessutom verkar ha ett unikt ursprung med ett unikt genom. Detta tyder på att moharen invandrade till Sverige söderifrån efter den senaste istiden, medan de nordliga skogshararna troligen invandrade senare, från nordost, säger forskaren Craig Michell.
Viktig kunskap för att bevara moharen
Fortsatt forskning kommer förhoppningsvis att ytterligare klargöra de två underarternas olika invandringshistoria.
– Våra helgenomsekvenser kan dessutom användas för att utforma genetiska verktyg för övervakning och förvaltning, samt användas för studier av genetisk differentiering och lokal anpassning. Förhoppningsvis kan resultaten motivera kraftfulla åtgärder för att bevara vår unika mohare, säger Carl-Gustaf Thulin från SLU, som leder projektet om moharens status och bevarande.
Vetenskaplig artikel:
Mountain- and brown hare genetic polymorphisms to survey local adaptations and conservation status of the heath hare , Scientific Data.
Kontakt:
Carl-Gustaf Thulin, forskare vid institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi, Sveriges lantbruksuniversitet, carl-gustaf.thulin@slu.se
