Vargar äter allra helst älg, men menyn påverkas av social status, kön och graden av inavel. Det visar en avhandling där en ny metod testats för att identifiera DNA från bytesdjur i vargspillning.
Det vanligaste sättet att studera vad vargen äter har hittills varit att följa individer som utrustats med GPS-sändare.
När sändarvargarna stannar på en plats kan forskare eller fältassistenter åka ut och kontrollera bytet när vargarna lämnat området. Dessa studier har visat att älg är det vanligaste bytet i Sverige – även om vargarna också äter andra djur, framförallt rådjur, men också kadaver.
Men utvecklingen av molekylär forskning öppnar nya möjligheter att spåra vad vargarna äter.
Ny metod testades på djurpark
I en avhandling har forskaren Cecilia Di Bernardi vid Sveriges lantbruksuniversitet tagit fram en ny metod för att identifiera DNA från bytesdjur i vargspillning. Metoden har testat i experiment på djurparken Järvzoo i Hälsingland.
Försöket på Järvzoo gav en viktig grund för metoden eftersom forskarna kunde styra vad vargarna åt. Djurparksvargarna matades veckovis med olika dieter, däribland älg, rådjur, dovhjort, kronhjort, vildsvin och ren. Vargarna fick både köttbitar och hela kroppar.
På det här sättet kunde Cecilia Di Bernardi samla in vargspillning där bytesdjuret redan var känt. På ett labb kunde hon sedan undersöka hur väl bytesdjuren kunde identifieras i spillningen.
– Det har verkligen varit spännande att utveckla den här metoden. Eftersom jag har jobbat mycket i fält tidigare blev jag överraskad av hur roligt det var arbeta på labb, säger hon.
Älg vanligaste bytet
När metoden hade testats på djurparksvargarna gick hon vidare till spillning som samlats in mellan år 2012-2019 i samband med varginventeringen. Under inventeringen användes materialet för att med hjälp av DNA fastställa vargarnas identitet.
– Vi använde helt enkelt den insamlade spillningen som förvaras i frysen här på Grimsö forskningsstation för ett helt nytt syfte. Sammanlagt var det ungefär 2000 prover, säger Cecilia Di Bernardi.
I proverna letade hon efter DNA från 18 olika djur: älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, vildsvin, ren, får, nötkreatur, grävling, bäver, skogshare, fälthare, tjäder, orre, brunbjörn, lodjur, järv och räv.
Älg var det vanligaste bytet, därefter rådjur och annat klövvilt. DNA från mindre bytesdjur, tamdjur och andra rovdjur upptäcktes också.
Menyn styrs av vargarnas egenskaper
En slutsats var att det fanns en geografisk variation i hur vargarna nyttjade älg och rådjur, troligtvis beroende på skillnader i tillgången på dessa två klövdjur.
Valet av byte kunde också relateras till olika egenskaper hos vargarna tack vare den omfattande genetiska kunskapen om den skandinaviska vargstammen.
– I stort sett stödde det vår hypotes att djur som kan förväntas vara mindre skickliga jägare åt förhållandevis mer rådjur än älg och mer kadaver, säger Cecilia Di Bernardi.
Mönstret sågs hos ensamlevande vargar som inte kunde jaga i flock, i synnerhet ensamlevande tikar eftersom de är mindre än hanarna. Även vargar som var mer inavlade visade detta mönster.
Spillning samlas in i södra Sverige
Cecilia Di Bernardi ska fortsätta att arbeta med den nya DNA-metoden inom det skandinaviska vargforskningsprojektet SKANDULV.
– I vinter satsar vi framför allt på att samla in spillningar från södra Sverige tillsammans med länsstyrelserna. Eftersom det finns fler olika klövviltsarter där kan det ge ny kunskap om vad som händer när vargens meny breddas. Vi ska också inkludera spillningsprover från Norge.
Med hjälp av metoden är det möjligt att göra studier på stora geografiska områden till en lägre kostnad. I framtiden kan metoden också utvecklas för att andra rovdjur.
Avhandling:
Wolf feeding ecology in a multi-ungulate system – investigating the effect of individual predator traits and abundance of co-occurring species, University of Rome La Sapienza.
Kontakt:
Cecilia Di Bernardi, forskare på Grimsö viltforskningsstation, SLU, cecilia.di.bernardi@slu.se
