Idrottsföreningar har gått från folkrörelse till en angelägenhet för engagerade föräldrar. Men många barn- och ungdomar tappar sugen för idrott när träningen både tar upp tid och blivit mer tävlingsinriktad.
Att vara bra på idrott har i alla tider haft hög status. Trots detta dalar just nu siffrorna för landets idrottsföreningar.
Brytpunkten när barn slutar idrotta har sjunkit. Tidigare låg den runt 15–16 år, nu ligger den runt 11–12. Och enligt barn- och ungdomsforskaren Magnus Kilger har ungas idrottande ändrat karaktär.
– Vi har fått ett mer segregerat idrottande där en del unga är väldigt fysiskt aktiva och en stor del inte utövar någon idrott alls, säger Magnus Kilger som är docent vid Stockholms universitet.
Varför har det blivit så?
– Det finns en stark tävlingslogik inbyggd som blivit allt mer dominerande under de senaste decennierna. För att känna sig välkommen inom idrotten måste man vara bekväm med den.
Bland annat ställs högre krav på att vara med på träningar för att hålla jämna steg med lagets nivå. Den som inte håller måttet – eller inte har tid– har ingen möjlighet att hänga med.
– Som en konsekvens av det slutar många att sporta allt tidigare, säger Magnus Kilger.
Pappa som tränare
Hans forskning inriktar sig framför allt på hur idrotten påverkar barns identitetsskapande. Bland annat fokuserar han på betydelsen av föräldrars roll i sina barns idrottsutövande och kom 2020 ut med en forskningsrapport om pappors roll som tränare inom idrotten.
Enligt Magnus Kilger har barns idrottande, i takt med att det blivit mer tidskrävande för dem som blir kvar, också blivit allt mer centralt för familjelivet.
– Många gånger står barnets idrottande i centrum för hela familjens fritidsarrangemang. Familjens sociala liv anpassas till barnets idrottande, hur semestern planeras, vilket umgänge man har.
Byter klubb ofta
Som en konsekvens av det har idrottsrörelsernas karaktär också förändrats från något man är trogen hela livet till något man kommer och går i.
– Många barn byter klubb flera gånger under en uppväxt för att föräldrarna vill hitta den ultimata träningsmiljön. En 15-åring kan ha tränat och tävlat i fyra till fem olika föreningar.
Hur påverkar det klubbarna?
– Förr fanns det ofta eldsjälar som kritade och tvättade tröjor. Nu består föreningarnas ledare nästan uteslutande av föräldrar. Problemet är att det engagemanget nästan helt är kopplat till föräldraskapet. Man är aktiv några år när ens eget barn är aktivt, men intresset är inte primärt idrotten utan det egna barnets träning. Det blir två år gymnastik, tre år fotboll och ganska fragmentiserat.
Hur är det för barnen att ha sin förälder närvarande?
– Historiskt var idrotten en frizon där man som barn var fri från föräldrars blick. Nu är många barn övervakade av sin förälder även på sin fritid. Föräldrarollen och tränarrollen glider in i varandra. För många barn innebär det också att de paradoxalt nog får mindre uppmärksamhet på träningen än de hade fått av en utomstående tränare. Många föräldratränare är rädda för att favorisera sitt eget barn.
Varför är det så många föräldrar som är tränare?
– De har inget val. Idrottsföreningarna säger redan vid terminsstarten att för att kunna starta ett lag behöver vi tre föräldrar. Det finns inga andra att tillgå. För den som inte har möjlighet att ställa upp finns den kommersiella idrottsrörelsen där man kan betala för att slippa engagera sig, till exempel Stadium Sports Camp eller Stockholm Sport Academy. Gymbranschen har också tagit över en del av idrottsrörelsernas roll för unga.
Vad ser du om du spanar framåt?
– Jag tror ju att de kommersiella alternativen kommer att få en allt större plats inom barn- och ungdomsidrotten. Särskilt för att möta dem som vill idrotta, men som inte trivs med tävlingslogiken. Dagens idrottsrörelse har inte lyckats nå den gruppen.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Stockholms universitets webbplats.
