Forskare kan nu visa tidiga unika genvarianter hos ullhåriga mammutar. De ligger bakom de små öronen, men också pälsens utseende och förmågan att lagra fett.
Den ullhåriga mammuten är en utdöd art av elefanter som levde under den senare delen av tidsepoken pleistocen*. Mammuten var anpassad för att leva i ett kallt klimat och hade en tjock ullig päls. De hade också små öron och omfattande fettdepåer.
I en ny studie har forskare vid Centrum för paleogenetik analyserat arvsmassan från 23 ullhåriga mammutar. En av mammutarna är 700 000 år gammal och ett av de äldsta kända exemplaren.
Mammutarna levde under den senare delen av pleistocen, från cirka 700 000 år sedan och fram till att arten dog ut för 4 000 år sedan.
Källa: Wikipedia och Stockholms universitet
Ledtrådar till mammutens utveckling
Resultaten från studien ger nya kunskaper om den evolutionära processen. Det är ett viktigt steg för att kartlägga de genetiska förändringar som ligger bakom den ullhåriga mammutens unika utseende och fysiologi.
– Genom att kombinera de senaste teknikerna inom paleogenetiken med storskalig sekvensering så har vi lyckats kartlägga mycket mer dna än vad någon tidigare gjort för ett utdött istida djur, säger forskaren Marianne Dehasque vid Centrum för paleogenetik.
Forskarnas analyser har gjort det möjligt att identifiera mutationer som är unika för mammuten. De har också fått en bild av när dessa mutationer uppstod.
– Resultaten visar att redan de allra första ullhåriga mammutarna hade flera unika genvarianter kopplade till hårtillväxt, fettlagring och immunsystemets funktion, säger Love Dalén, professor vid Centrum för paleogenetik.
Egenskaper fortsatte att utvecklas
Forskarna upptäckte också att vissa av den ullhåriga mammutens klassiska egenskaper, till exempel den ulliga pälsen, fortsatte att utvecklas under de senaste 700 000 åren. Men detta skedde genom mutationer i andra gener.
Forskarna fann också en mutation hos mammutarna som ledde till att de fick mindre öron. Denna mutation har skett under de senaste 700 000 åren.
– Denna typ av analys är unik och ger en viktig inblick i hur det naturliga urvalet fungerar, säger forskaren David Diez-del-Molino.
Ökar förståelsen för arters anpassning
Enligt Tom van der Valk som lett forskningen tillsammans med Love Dalén är resultaten betydelsefulla för förståelsen av hur utdöda organismer varit anpassade till sin miljö.
– Genom att undersöka förhistoriska arvsmassor kan vi lära oss mer om generna bakom olika anpassningar, vilket i sin tur kan hjälpa oss att förstå de evolutionära processer som formade världen vi lever i idag, säger Tom van der Valk vid Centrum för paleogenetik.
Centrum för paleogenetik är en gemensam satsning mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Läs mer: Mammutarna dog ut när klimatförändringar tog födan
Läs mer: En miljon år gammalt dna belyser mammutarnas historia
Studie:
Genomics of adaptive evolution in the woolly mammoth, Current Biology.
Kontakt:
Love Dalén, professor vid Stockholms universitet och Centrum för paleogenetik, love.dalen@zoologi.su.se
Tom van der Valk, forskare vid Naturhistoriska riksmuseet och Centrum för paleogenetik, tom.vandervalk@nrm.se
